söndag 30 april 2017

Officerare i armén - vad skall de kunna?

Snabbt inlägg med lite reflektioner ur ett manöverbataljonsperspektiv. Ta det för vad det är, en arméofficers delvis anekdotiska reflektioner. Mina källor på hur det fungerar i högre staber än bataljon är från officerare som arbetar där i nuläget, det är inte bara klassiskt gnäll från underenheter.

Först en liten problembeskrivning för att klara ut utgångsvärdena: Armén har befälsbrist i båda kategorierna. Vi har också, totalt sett, en underutbildad (eller snarare "underövad") befälskår där många inte fått öva i krigsbefattning i någon större utsträckning. Det är helt enkelt så att pga förbandsbrist, eller för dålig nivå på förbanden, så har inte övningstillfällen funnits i den omfattningen som är önskvärt. Alla politiska signaler pekar på att förbandsvolymerna skall öka och det stora problemet är då bristen på officerare. Redan nu har oroväckande trender kunnat skönjas i kunskapsnivåerna hos officerare (OF, menar ej OR), där vissa tidigt väljer alternativ karriärväg eller helt enkelt tjänstgör på en nivå utan att övas för att fungera i krig, dvs de truppför inte på övningar utan är chefer i en ren utbildningsorganisation eller dylikt. Den eventuella ökningen av arméns volymer kommer ytterligare försämra kunskaperna mht snabbare karriärer.

I klagosången skall tilläggas, att de lyckligt lottade officerare som hamnat på chefsbefattningar på K-förband som övat mycket, har truppfört betydligt mer än gängse norm för säg 10 år sedan. Det finns också en generation officerare med mycket erfarenhet av internationella operationer på relevanta chefsbefattningar. Men här finns en asymmetri i kunskaperna. Det är så många som ej ens vet hur usla de är på att föra trupp pga att de aldrig gjort det i relevant omfattning. Sen har vi en drös med officerare som söker sig direkt till stabsbefattningar, utan att kunna plutons- och kompaninivån.

Vad som är acceptabel nivå på skicklighet i att föra trupp på stridsteknisk nivå kommer att sänkas. Det är en mycket farlig utveckling för armén. Det finns såklart lösningar för att vända trenden, jag återkommer i slutet med den enda lösningen.

Det finns ingen skicklig brigadchef som inte varit skicklig bataljonschef som inte varit skicklig kompanichef som inte varit skicklig plutonchef.

Officerens roll

Officerens uppgift och existensberättigande är att vara chef eller stabsofficer i krig (eller annan väpnad konflikt) och att utbilda och träna sitt förband för detta krig. Andra uppgifter som rör fredsförvaltning och myndighetsutövning är och måste vara sekundärt. Man kan helt enkelt inte vara en dugligt officer om man inte är duglig chef i krig.

Det är tyvärr så att det självklara inte är självklart för alla. Det finns många som på allvar tycker att den andra aspekten av officersrollen, dvs fredsförvaltningen av myndigheten, är lika viktig, eller viktigare än chefsrollen i väpnad strid.

Att kunna förutse komplexa händelseutvecklingar är en officers främsta egenskap - den egenskapen går inte att få utan erfarenhet.

Vad är det officeren skall kunna?

Officerens kunskap är en ackumulering av utbildning och erfarenheter under hela karriären. Det är i huvudsak inget man lär sig under officersutbildningen eller fortsatta skolor. Det är en kontinuerlig process som aldrig är färdig. Vår ledningsfilosofi, med uppdragstaktiken i fokus, bygger helt på att alla chefer och stabsmedlemmar har vissa kunskaper med sig in i högre befattningar.

En arméofficer skall förstå två nivåer högre än sin egen, men han skall kunna alla nivåer under.

Böcker och andra sätt att få erfarenheter

Jag vill trycka på att det självklart är så att officerare kan öka sin kunskapsnivå genom att läsa böcker, lyssna på andra, diskutera med andra och att ta del av andras erfarenheter. Det är en mycket viktig del av utvecklingen, där skolor har en bra roll att tvinga fram reflektion. Att vara övningsledare och förbandsinstruktör på övningar ger självklart också relevanta erfarenheter.

Plutonsnivån

Plutonchefen måste ha kunskap i hur grupper strider, hur man ger tar emot och ger order, hur man manövrerar med plutonen och hur man stridsleder och rapporterar till högre chef. I början av plutonchefskarriären så har denne fullt sjå med att få det plutonsinterna att fungera, med eld och rörelse, med tajming och att få plutonen att göra som man vill.

När plutonchefen blir varmare i kläderna så kan han lyfta blicken mer, har förstått mer om hur kompaniet strider och plutonens roll i detta. Han förstår hur lång tid en grupp behöver för att bli eldberedd utan att fråga. Han har ökad förmåga att förstå vilket terräng som kommer att fungera att framrycka i och hur lång tid det kommer ta.

Den skickliga plutonchefen har förståelse för bataljonens strid och har full förståelse för kompaniets strid. Har utvecklat en magkänsla för vad som funkar och inte funkar. Kan snabbt blicka över ett terrängparti och inse vad som kommer funka och inte funka. Han ger förslag för kompaniets strid och kompanichefen lyssnar. Han leder från rätt plats och inser innan det händer vad som behöver göras för att det skall eller inte skall hända.

Att nå den eftersträvansvärda skicklighetsnivån tar ganska lång tid med många truppföringstillfällen, personlig talang är också en stor faktor. Man bygger självklart erfarenhet också genom att verka i andra befattningar samt övningsledare under övning, men man måste någon gång prövas i selen.

Kompaninivån

Av kompanichefen krävs att han kan hur bataljonen strider. Att han har full förståelse för indirekt eld och de funktioner som är nödvändiga för kompaniet. Mycket av grunderna har redan kompanichefen fått som plutonchef där han övat i kompaniets ram och agerat i alla kompaniets stridssituationer och därmed byggt en erfarenhetsbank. Att verkligen kunna plutonsnivån är helt avgörande som kompanichef då man måste veta vad en viss uppgift innebär för plutonerna. Det handlar om en känsla för tidsförhållanden och ambitionsnivåer, att man verkligen vet vad som händer längst ut på linan när man ger en viss order.

En erfaren kompanichef tänker mer och mer bataljon och även brigad. Han kan förutse skeenden på ett helt annat sätt än en nybörjare och kan ge relevanta förslag till bataljonen under striden. En skicklig kompanichef börjar lämna det stereotypiska stridstekniska metod-tänkandet och börjar tänka taktiskt på riktigt.

Bataljonsnivån

Den efterfrågade kunskapen som stabsofficer i en bataljonsstab är till stor del den ackumulerade kunskapen som officeren tillgodosett sig på lägre nivåer. En stridsledare måste kunna hur kompanier strider. Detta gäller i ännu högre grad andra funktioner i bataljonsstaben. En bataljonskvartermästare som inte vet hur trosskompaniet fungerar är mycket begränsad i sin användbarhet. Hur lång tid tar saker och ting? När behövs order ges? Funkar terrängen för TOLO-slinga? Hur lång tid tar det i mörkret?

Konsekvensen av inkompetensen?

En av Försvarsmaktens absolut största problem i nuläget är att det sitter personer på chefs- och handläggarbefattningar som inte har en aning om hur förbanden under fungerar. Det gäller både på övningar-, i internationell tjänst eller hemma i produktionen. Det finns dessutom en oroväckande trend att civila besätter befattningar där militär kompetens är en absolut nödvändighet.

Konsekvensen av dåligt övade chefer i krigsförbanden kan vem som helst räkna ut. Konsekvensen är förlorade slag och i slutändan ett förlorat krig.

Att känna sitt befäl

En annan viktig del av ett fungerande förband är att chefer känner varandra och sina underställda ur yrkesrollsperspektiv. Då kan mycket effektiv ledning av striden uppnås. Idealet är att som kompanichef kunna höra på plutonchefens tonfall på rösten i radion hur bra det går för plutonen i stridskontakten.

Lösningen?

Lösningen på allt är att öka övningsvolymen i armén och att öva mer bataljonsnivån och uppåt. Det är det enda sättet att få skicklig befälskår. Vi har så liten armé att hela armén måste vara mycket välövad. Det är därför viktigt att ny grundutbildning blir så lång och har sådana målsättningar att befäl kan öva förbandsövningar. Oroande signaler finns att målsättningarna är för lågt satta så chefer ej kommer kunna truppföra mer än enstaka övningar under en hel grundutbildning.

Bra läsning i ämnet:

http://kkrva.se/uppdragstaktiken-ar-dod-leve-uppdragstaktiken/
http://karlisn.blogspot.se/2015/10/svensk-armeofficersutbildning-under-det_12.html

söndag 11 september 2016

Arméns utformning

En ständigt återkommande och ganska rolig debatt är hur armén borde se ut nu och i framtiden. Ofta blandas fria fantasier och önskelistor med väldigt modesta förslag vad man kan göra inom nuvarande ekonomisk ram. Ofta hör man skrik om behovet av nya materielsystem av personer utanför armén, tex politiker, men de skrik som hörs tydligast inifrån armén är skrik efter personal, främst då befäl. Jag får ofta frågan: Hur vill du att det skall se ut om du fick bestämma?

Jag skall försöka angripa frågeställningen utifrån min synvinkel och dessutom hålla det kort och koncist. Detta är fria tankar från en enskild officer på bataljonsnivå i armén, glöm inte det!

Avgränsning

För att inte det skall bli helt ointressant, som oftast twitterdebatter blir när folk börjar fantisera om stora anslagsökningar, så måste inlägget delas in i två delar:
  • Utformning inom nuvarande ekonomiska ram för armén, med utgångspunkt i ett annat FB15 för arméns del. Vad skulle kunna uppnås till 2020? Jag kommer även diskutera balansen mellan stridskrafterna, men inte ha omfördelning som utgångsvärde.
  • Dubblering av arméns budget och vad som skulle kunna uppnås till 2024.
Vad består, på pappret, armén av nu?

Armén tog, i det dolda, mycket stryk under FB15, där de nya förbanden, bla 18. strgrp (Gotland), 2 st brigspankomp och 12. motskbat fick tas ur ram, en ram som dessutom minskades personellt, främst med officerare och heltidssoldater.

Så på pappret finns (kommer det finnas) 8 manbat, 2 ingbat, 2 lvbat, 2 artbat, 2 brigledn, 2 brigspankomp, 1 undbat, 1 jbat + lite andra förband. Märk väl att ingen logbat i egentlig mening tillhör armén.

I försvarsbeslutet framgick även att 2-3 bataljoner skall vara stående, samt att funktionsförband skall ha "kompanistridsgrupp" stående.

Vad är problemet?

Egentligen grundar sig problemet i att beslutad organisation i allt för lite grad tog hänsyn till de olika utbildningsplattformarnas förmåga att producera förbanden. Det är inte lika horribelt som utkasten på FB09, ni som var med då vet vilket horribelt första utkast som presenterades. Få saker har skadat officerarnas förtroende för HKV som det förslaget (jägarcentrum i Kvarn... suck) . Men nu blev det som tur är inte så utan det resulterade i IO14, en inte helt perfekt skapelse det heller.

Först skall vi reda ut begreppet "stående förband" i FM. Det är nyspråk för "50-60% stående förband". Det är alltså helt felaktigt att påstå att Sverige har 2 (3?) stående bataljoner. De är en liten bataljonsstridsgrupp med ungefär hälften av det stridsvärde en hel bataljon skulle haft. Mekskkomp på Gotland är inte stående, det är bara till 2/3 stående är ytterligare ett exempel.

Sverige kan absolut inte på kort varsel manövrera med en stående brigad, något som vissa envisas att säga. Däremot kan vi manövrera med kompanistridsgrupper som kan kombineras till bataljonstridsgrupper och ledas av brigadledning och hjälpligt agera på omvärldsutvecklingen, tex förstärka i landsändar. För att inte vara för negativ så hade vi ingen förmåga till detta för 10 år sedan, så visst är det bättre.

Det är ett stort problem att T-bataljonerna i armén, vilket är huvuddelen, är för dåligt bemannade och övade. Vissa T-bataljoner har en liten del K-soldater som bemannar funktionsdelar likt ledningspluton mm. Det som saknas är tillräcklig förbandsmassa för att öva officerare och för att nyttja vid höjd beredskap innan mobilisering, vilket är syftet med de stående delarna.

Ett annat problem med nya organisationen är att bataljonernas placering inte helt matchar förutsättningarna på plattformen. Ta tex P 7. En T-bataljon med stridsvagn och strf 90 men en K-bataljon med patgb 360. Två helt olika bataljonstyper där det inte är helt logiskt att flytta officerare och soldater mellan bataljoner som tex på P 4. Dvs en K på 71.bat måste skolas om för att bli T på 72.bat. Nu tvingas vi dessutom antingen utbilda bataljoner delat eller ha igång stridsvagnsutbildning på 3-4 plattformar. Det har vi inte råd med.

Organisationen är helt underbemannad med officerare. Rent generellt skulle alla bataljoner ha + 1/3 officerare som kan träna övriga, bemanna skolor och staber, läsa skola, vara föräldralediga, skadade eller annat. Nu finns inga marginaler och armén är kroniskt underbemannad på officerare.

Bemanning med soldater är en annan historia, men till skillnad från många andra så är jag inte särskilt orolig för att vi inte skulle nå målet 2019 med nuvarande system, om vi bara fick de medel som krävdes. Många glömmer att armén inte skulle vara klar nu, utan om många år. Soldater är relativt lätt att utbilda, det är officerare som är det svåra. Som väl är så har jag kostnadsneutrala lösningar för bemanning av nuvarande lilla armé.

Sammanfattning på problemen i armén 2016:
  • Kroniskt underbemanning med officerare.
  • Irrationell fördelning av GSS/K mellan plattformar.
  • Vissa bataljoner har mycket lågt stridsvärde (tränings- och utbildningsnivå).
  • Rekryteringen av soldater till GU är för dålig, därmed faller konceptet med T-bataljoner.
Hur skulle armén organiserats?

Alla bataljoner skulle utjämnas med K-soldater för att kunna sätta upp stående kompstrgrp. Syftet och vinsten med detta är flera:
  • Förbandets officerare kan övas i minst kompanis ram hela tiden. Har enorm betydelse för både stridsvärde i närtid och förmåga att på sikt öka numerären i armén utan att tappa kvalitet.
  • Naturlig personalrörlighet inom bataljonen som höjer kvaliteten på de tidvisa delarna avsevärt. K-sold slutar och blir T-sold i samma bataljon. Investerad kunskap blir kvar i bataljonen.
  • Problem med olika bataljonstyper som tex på P 7 avhjälps.
  • Internrekrytering av officerare underlättas avsevärt.
  • A- och B-lagsproblematiken avhjälps.
  • Armén får 8 välövade stående manöverkompanistridsgrupper med substans, istället för 3-4 stycken lite större kompanistridsgrupper och 4-5 i princip helt oanvändbara spillror med funktionsdelar ur bataljoner.
  • Stridsvärdet efter mobilisering är avsevärt högre totalt sett.
Initierade känner igen utjämningen av K-soldater från arméchefens förslag på organisation inför FB15. Det var inte bara jag som tyckte detta. Till detta behövs numerären officerare ökas med minst 300 st i armén. Enkelt räknat skulle 1/3 mer officerare än krigsorg på bataljonerna behövas.

Alla förstår att detta inte håller ekonomiskt eller bemanningsmässigt inom nuvarande ekonomiska ram och personella ram. Mitt förslag är för att lösa detta så bör vi överföra pengar från materielinköp till personalkostnader. En omvänd RB5 med andra ord. Det skulle blir hårda prioriteringar men det totala stridsvärdet för armén skulle ändå bli bättre. Det är bättre med 5 välövade mekbat med dragen 12cm GRK än oövade med en pansrad pjäslösning. Fler exempel finns.

Om bataljonerna i stora drag har 1/3 anställda så kan en rationell utbildnings- och befälscykel skapas där GU utbildar till både K och T samt deltager i bataljonsövningar på slutet av GU. Där K-delarna kan uppnå mkt hög duglighet och officerare kan truppföra året runt med kvalificerat förband. Bataljonsstab med chef kan öva bataljon när T-delar är inkallade, när GU har förbandsövningar samt, i kombination med andra bataljoner för att skapa tillräcklig förbandsvolym.

Förbandsinnehållet då? Låt det vara som det är, det är avvägt inom ram. Jag skulle nog bantat vissa förband personellt och ökat andra något, men det är marginellt.

Det man skulle kunna diskutera är en ny brigadorganisation med dedikerade bataljoner och brigadunderstöd. Förbanden räcker nu inte till då lvbat och logbat har helt andra uppgifter utöver brigadunderstöd. Jag har sett skisser från FB15-beredningar som anger ramneutral brigadorg med brigledn, 3 manbat, briguhkomp, briglvkomp, artbat, brigingkomp och brigspankomp. Lite stramt med det skulle frigöra högre funktionsförband och brigadchefen skulle veta vad han hade i grunduppställningen.

Avvägningar mot andra försvarsgrenar?

Jag vill inte hänge mig åt försvarsgrenskäbbel, då det är förödande. I grunden skall vi ta medel från andra anslagsområden i statsbudgeten, men man kan diskutera om vissa enormt kostsamma materielslag är aktuellt för ett land med en försvarsbudget på 1% av BNP?

Sen skulle man kunna tänka sig att den skeva personalramstilldelningen skulle kunna justeras något i rimlighetens namn till arméns fördel.

Dubblering av arméns budget mot 2024?

Dags för fria fantasier! Den behövliga omvända osthyveln skulle svälja stor del av anslagsdubbleringen, men man skulle ändå kunna tänka sig följande: 3 brigader och betydligt fler högre förband utanför brigadramen. Hela stående bataljoner finns det nu utrymme för i större utsträckning. Ny materiel skulle det finnas utrymme för i viss utsträckning, men betänk att förbandsvolymerna kräver stor investering i basplattan och inte i dyra spetssystem.

För att ta tillvara på soldater så skulle övergångsförband med låg beredskap kunna upprättas med pliktpersonal. Tex skulle LG kunna ha en lokalförsvarsskyttebataljon som övergångsförband.

Men värnplikt då?

Värnplikt skulle jag nyttja för att få förutsägbarhet i produktionen. Vi bör enbart kalla in så många som krigsförbanden anser sig behöva. De bör vara frivilliga i största möjliga grad, men genomföra själva utbildningen under plikt, mycket likt hur värnpliktiga kvinnor hade det förr. Annars revolutionerar det inget.

fredag 9 september 2016

Hemvärnsdebatten

Hemvärnets utveckling och uppgifter

En ständigt återkommande debatt på bloggar, forum och på Twitter är Hemvärnets utrustning, uppgifter, utveckling och utformning. Denna debatt upplever jag drivs främst av gräsrötterna i HV och HV-befäl på lägre nivå. Debatt om HVs utveckling upplever jag helt frånvarande bland officerare, förutom kanske i några muttrande i hur HV-KFÖer stjäl tid och kraft från förbanden.

Först och främst:

HV är helt avgörande för svenska försvaret. HV har i nuläget, utan att utöka förmågepaletten, mer uppgifter än de har förband till. Det finns alltså inte Hemvärnsförband som bara väntar på att få mer uppgifter, Det är helt mättat och numerären borde egentligen ökas (vid anslagsökning till FM).

Det engagemang som hemvärnssoldaterna visar på sin fritid för Sveriges försvar är något jag djupt respekterar.

HVs fördelar:

HVs existensberättigande utöver det omättliga behovet av förband för skydd och bevakning är följande:
  • Det är billigt. Frivilligheten och faktumet att målsättningar och övningstid är kort samt att materielen är enkel, gör att de är ett väldigt billigt förband.
  • Lokal rekrytering med låga krav och korta övningar öppnar upp för helt nytt rekryteringssegment som inte övriga förband rår på. De är frivilliga som har tid att avsätta några helger men inte lång GU och T-tjänst på avlägset förband med långa KFÖ-er och hårda fyskrav. Denna fördel i rekryteringsunderlag skall ej underskattas.
  • Lokal förankring över hela Sveriges yta.
  • Avsaknad av utrustning som kräver lång utbildning eller mycket underhållsresurser.
Bör HV utvecklas mot att bli markstridsförband?

För att förtydliga: Att öva grupp- och plutonsstrid är inte samma sak som att vara markstridsförband. Alla arméns förband övar strid i någon form.

Nej, HV bör absolut inte utvecklas mot stridande roll. HV behöver inte fler uppgifter. Argument mot den utvecklingen är följande:
  • HV har inte utbildningstid eller soldatmaterialet.
  • HV har inte utbildningsanorningar eller befäl för att utbilda markstridsförband.
  • HV-batstab är inte skickad eller organiserad för att leda markstrid.
  • HV har inte de funktioner som krävs av markstridsförband vad avser bla bekämpning.
  • HV saknar vapensystem för att möta kvalificerade förband.
Åtgärder för att "åtgärda" hindren för utveckling mot stridande roll arbetar direkt mot de förtjänster som HV har. Till exempel:
  • Om HV får kravtabell C på fysiska kraven  så kommer kanske 80% (gissning) av HV nuvarande personal ej kunna vara del av förbandet. HV låga krav är en unik fördel i rekryteringssammanhang.
  • Om HV får längre utbildningstid kommer många tvingas sluta, de som hade tid för någon helg men ej 5 månader förbandsutbildning och KFÖ på flera veckor varje år.
  • Förmågeuppbyggnad inom helt avgörande funktioner kommer kräva enorm uppoffring av övriga arméns resurser i form av utbildningsanordningar, befäl och tid. Då är det bättre att lägga den energin på övriga arméns förband.
  • Kvalificerade pv- och IE-system är brist i övriga armén. Det finns inget över för HV. Skall vi köpa mer så bör arméns nuvarande manöverbataljoner förtätas med system, ej ge några till HV.
Men om HV tvingas strida då?

Jag skulle kunna sträcka mig till att HV kan ta den roll som förut lokalförsvarsförband i form av skansskytte hade. Dvs försvar av fasta försvarsanläggningar som motståndsnästen och andra statiska väl skyddade anläggningar. Det finns behov av det och kanske de skulle kunna vara en beredduppgift. Att var och en efter förmåga fortsätter motståndet i form av fria kriget är en helt annan sak. Det skall alla i uniform göra efter bästa förmåga.

Slutligen:

If it ain't broke don't fix it!

söndag 8 maj 2016

Förbandsanda: Finns det några Green-Eyed Boys i Svenska Försvarsmakten?

Bokrekommendation!

Jag kan starkt rekommendera boken "Green-Eyed Boys: 3 Para and the battle for Mount Longdon". Det är en skildring av brittiska 3. fallskärmsbataljonens verksamhet under Falklandskriget. Det som verkligen lyfter boken är författarnas osentimentala kritiska förhållningssätt. Detta är inte en klassisk brittiskt hyllning till egna stridskrafterna, vilket både amerikanska och brittiska författare snabbt hänger sig till när det gäller egna krig, utan misstag och ofullkomligheter är fullt exponerade. Väldigt intressant och givande i det avseendet.

Boken tar avstamp i att beskriva förbandet åren innan kriget vilket ger en djup bakgrund. Bokens stora behållning är just resonemangen kring förbandsanda och krigarkultur, själva beskrivningarna av stridsplaner och manövrar är ganska enkla, men beskrivningarna av enskilda gruppers, soldaters och chefers öden med både egna vittnesmål och andras, gör att boken lyfter sig långt över andra böcker jag läst om slaget.

Det finns även ett mörker i boken. Beskrivningar av misslyckanden, av personliga öden och chefers otillräcklighet känns verkliga. Författarna tar även upp de misstankar om krigsbrott som fanns när boken skrevs, vilket väcker många tankar.

Jag kan inte hjälpa att jämföra dagens svenska försvarsmakt inom områdena ledarskap, förbandsanda och krigarkultur. Jag skall försöka ge mig in på ett resonemang om detta i blogginlägget.

Green-Eyed Boys

Vid tiden för Falklandskriget fanns det, på soldat och underbefälsnivån, en stark krigarkultur i Paras. De heltidsanställda soldaterna, ofta med bakgrund ur underklassen, började oftast sin bana i mycket ung ålder och växte sedan upp i förbandet, där värderingar och attityd fördes vidare från äldre till yngre. Många soldater hade plutonen och kompaniet som huvudsakliga familj. De övade på veckorna och söp och slogs på helgerna. Beskrivningarna av grabbigheten, supandet, slagsmålen och svineriet i boken är faktiskt ganska extrema även med min toleranta syn.

Officerarna hade inte lika långa tjänstgöringar i förbandet och hade kanske inte så stor kontroll över förbandskulturen som de trodde. Bland tongivande underofficerare fanns en krigarkultur som balanserade på gränsen mellan extrem och osund, dessa kallade sig när de begav sig för "The Green-Eyed Boys", vilket var en benämning på någon som var en riktig krigare, en hård jävel utan kompromisser. Motsatsen var "Blue-Eyed", en nedsättande kommentar om den som inte var tillräckligt dedikerad, någon som visade en mjuk sida eller kompromissade med krigsdugligheten.

Bland dessa tongivande soldater fanns tidlös krigarkultur. Längtan efter striden, längtan efter att få bevisa sig som krigare, hyllandet av fysisk och mental hårdhet, men också av föraktandet av motsatsen. Inslag av klassiskt hyllande av "den vackra döden" fanns den med. Paras var inga ödmjuka gossar, de såg ner på alla andra förband utom kanske SAS/SBS och Royal Marines, alla andra arméförband var "craphats" för Paras.

Dessa soldater med gruppchefer som kanske hade många år i yrket och extremt svårstyrda leddes i vissa fall av plutonchefer, som på grund av budgetneddragningar under 70-talet enbart hade 6 månader militär utbildning innan de tog befälet över en pluton Green-Eyed Boys. Lyssna på plutonssergeanten sa de visst på Sandhurst när det begav sig. Man förstår varför. Dessa unga första linjens officerare hade ingen möjlighet annat än att anamma krigarkulturen eller bli utstötta.

Cpl Stewart McLaughlin



Själva urtypen för en Green-Eyed Boy torde vara Stewart McLaughlin, en 27 år gammal gruppchef på 5. pluton. En bångstyrig slagskämpe med många disciplinstraff under karriären. Mest anmärkningsvärd är kanske att han blev utkastad ur SAS-kursen för att han slog en instruktör (!). En hårdför gruppchef men som även var mycket mån om sina soldater. En våldsam man med starka ledaregenskaper och mycket bra soldatfärdigheter. Officerare beskrev honom som oduglig på kasern men briljant i fält. Den mentalitet han besatt var helt enkelt inte fungerande hemma i fredstida Storbritannien. Det är, med dagens ögon, häpnadsväckande hur tolerant brittiska armén var med typer som McLaughlin. Kanske visste de att The Green-Eyed Boys skulle komma att behövas någon gång? Jag tror officerarna, trots alla disciplinproblem, var nöjda med att de var chefer över riktiga krigare.

Slaget om Mount Longdon

I den iskalla natten 11 juni 1982 anföll 3 Para det befästa höjdpartiet Mount Longdon. Fienden var nergrävd, bataljonchefen hade gjort en felaktig bedömning om fiendens kapacitet och de gjorde ett tyst anfall utan artilleriunderstöd, i tron om att fienden skulle fly om de överraskades,vilket de ej gjorde. Stridsplanen och utvecklingen blev så att B-kompaniet, där 5.pluton ingick, anföll i mörker, utan understöd, mot en eldöverlägsen fiende som var nergrävd med närmast 1:1 i styrkeförhållande. Värn efter värn rensades med handgranater, eldhandvapen och bajonetter. Understödet bestod bara av egna kulsprutor. B-kompaniet tog mycket stora förluster under anfallet, som tvingade till tillfälliga stridsindelningar under strid.

The Green-Eyed Boys var som konstruerade för exakt denna tid och plats. McLaughlin var alldeles plötsligt allt Storbritannien kunde önska sig där och då.

McLaughlins enskilda betydelse för 3 Paras lyckade slag och han personliga hjältedåd är väldokumenterade. McLaughlins medaljering uteblev, av mystiska orsaker, och kamp för upprättelse pågår bland veteraner än i denna dag.

McLaughlin skadades av artillerield i slutet på slaget, fortsatte dock strida under minst ytterligare 30 minuter med mycket svåra skador, vid senare egen marsch till samlingsplats så dog han av ytterligare granateld. Alla McLaughlins soldater överlevde slaget med bara en mindre skada, trots mycket aggressivt nyttjande.

Det finns dock ett mörker även här, med rykten om att det hittats avskurna öron i McLaughlins stridsutrustning, detta kanske var en del i att McLaughlins medaljciteringspapper "kom bort" i processen.

Krigarkultur eller professionskultur?

I dagens försvarsmakter, även den svenska, pågår ett medvetet arbete att utradera krigarkulturen till förmån för vad som kallas en "professionskultur". Jag förstår behovet av en försvarsmaktsgemensam värdegrund och syn på den militära professionen, men delar ej synen på krigarkulturen.

I markstridsförband och även andra stridande förband är viss krigarkultur en del av att se på sin uppgift på ett professionellt sätt. Jag hävdar att man inte kan bortse från krigaraspekten av yrket och sätta det i motsats till att vara professionell. Det är dock så att det är en stor skillnad på förband som har till uppgift att med direkt eld nedkämpa fiendens förband och övriga förband. Det är bara i stridande förband som krigarkulturen har plats att utvecklas fullt ut, men självklart finns vissa aspekter av krigarkultur i alla förbandstyper.

Vi ska ha en professionskultur med väl avvägd krigarkultur i stridande delar, anser jag.

Finns det plats för Green-Eyed boys i svenska försvarsmakten?

Det är lätt att hånle åt ett sådant påstående med hänsyn till det varumärke försvarsmakten försöker sälja.

Det finns plats för lite krigarkultur, men vi har gjort allt vi kan i FM för att effektivt stöta ifrån oss krigarpersonligheter. Dagens försvarsmakt är allt för intolerant för att acceptera de mindre värdegrundsmässiga avarter som kommer som ett brev på posten med utvecklad krigarkultur.

Jag har dock tjänstgjort med både soldater och befäl som jag skulle betrakta som klassiska krigare, dvs de drivs av en inre kodex som är bortom militär struktur, orderverk och bestämmelser. De uppvisar alla de klassiska krigarkulturella detaljerna som stridsvilja och längtan efter att få bevisa sig i strid. Vissa av dessa fick sitt lystmäte i Afghanistan. Viktigt är att poängtera att krigarkultur inte inverkar negativt på analytisk förmåga och förnuft i beslutsfattande, det är inte min erfarenhet i varje fall. Krigar-etos motverkar feghet om inget annat.

Helt odiskutabelt är att när kriget kommer till Sverige, så behöver vi alla Green-Eyed Boys vi kan uppbringa. Det är ett faktum som inte går att argumentera mot. Synd bara att det inte finns plats för dem i fredstid.

Försvarsmakten är intolerant, och det har blivit mycket värre de senaste 20 åren.

I grunden ett rekryteringsproblem

Jag tror vi rensar så hårt bland attityder och värdegrunder så vi aktivt stöter bort en stor del av krigartyperna, dvs talangbasen för vår egen produktion av grönögda soldater och befäl är för låg. Jag har den kontroversiella åsikten att jag tror detta försämrar svensk krigföringsförmåga. Jag skulle önska lite mer tolerans och lite mer anspelande på krigaraspekten av yrket, framför allt till arméns markstridsförband och amfibiebataljon. Det gäller dock att hitta en balans för att undvika extremer i yttrandet.

Jag avslutar med att citera sista stycket i boken:



fredag 22 april 2016

Stridsfordon 90 i Afghanistan?

En teknisk lösning på ett taktiskt problem

Det känns extra kul att skriva om det här rykande inaktuella ämnet nu när all fokus ligger på nationellt försvar. Jag ser det som en ram för taktikdiskussioner, en ram som känns betydligt intressantare än momentövningar på övningsfälten, vilken är den ram som nu oftast är gällande vid stridsteknik- och taktikdiskussioner i armén.

Begreppen operation och taktik är allmängiltiga begrepp oavsett ledningsnivå eller förbandsstorlek. Det finns attityder i debatten som gör gällande att stridserfarenheterna i Afghanistan inte är giltiga, främst pga att fienden var lågteknologisk. Jag vill hävda att de som argumenterar på det sättet har en felaktig bild av vad en militär chef sysslar med. Det handlar om att i en specifik situation disponera de metoder och resurser man har till förfogande på bästa sätt för att lösa uppgiften. Samma chefer som var bra på att genomföra operationer och leda strid i Afghanistan är antagligen bra i ett annat sammanhang med högteknologisk motståndare och i nationellt försvarssammanhang. Generellt finns ett alldeles för stort fokus på metoder och för lite på taktik i svenska armén. Nedan utdrag ur MSD16:
Det finns väldigt mycket detaljer som nu är utelämnade men, för att inte göra det helt ointressant för lekmän valde jag ändå att ta med en hel del bakgrundsbeskrivningar. Jag vill undvika att första svaret i kommentatorsfältet blir: "Men strf 90 har ju större kanon än patgb 203!". Vi får se ifall min poäng når fram, antagligen inte, förbandskulturernas starka prägel, på gott och ont, hindrar nog det.

Stundtals kommer det jag skriver te sig oförståeligt för civilpersoner. Det kommer även vara delvis svårgreppat för de militärt bevandrade som inte har insikt i de exakta förhållanden som rådde för det svenska ISAF-förbandet. Det kommer också vara chefer i ISAF-missionen som inte känner igen sig alls i vad jag skriver. Därför måste jag, för att förklara min ståndpunkt, förklara sammanhanget så som jag uppfattade det.

Det råder nästan enighet i armén på att strf 90-införandet i svenska ISAF-bidraget var väldigt lyckat och avsevärt bidrog till att uppdraget löstes bättre. Jag har kollegor som försökt argumentera om motsatsen på skolor och nästan mötts av fientlighet trots, i mitt tycke, god argumentation. Självklart antar jag utmaningen och försöker en gång till! Nu har åren gått och ett annat perspektiv på insatsen kanske har infunnit sig hos de flesta som deltog och därmed kan blicken lyftas något.

Det är viktigt att påpeka att detaljerade uppgifter om taktiskt och stridstekniskt uppträdande vid egna enheter samt vår kunskap om aktuella fienden var skyddsvärd information för några år sedan men är numera att klassa som krigshistoria. Jag bedömer det  som helt inaktuell information, annars hade jag ej skrivit blogginlägget.

Vi har i och för sig icke-stridande personal kvar i Afghanistan och vi har förband i Mali, men den information jag presenterar här har minimal koppling till Mali-insatsen eller RSM. Det står mer detaljerad information i helt öppna erfarenhetsdokument hur som helst.

För att få fram mina argument kommer jag beröra stridsteknik och taktik för både fienden (ja, jag använder ordet fiende på bloggen, tycker att det stämmer bättre med svenska språket och det internationellt giltiga "enemy" än det sportiga "motståndaren" som introducerades för ett antal år sedan) och egna förband. Det finns dock materiel och stridsteknik som fortfarande är aktuell för insats, de kommer jag inte beskriva i detalj.

Jag har som källhänvisning att jag ögnat igenom nästan samtliga lessons learned-rapporter som avhandlar stridskontakter och som inte är hemliga samt en ganska stor mängd anekdoter och beskrivningar från olika kollegor som tjänstgjort på missioner från FS15-FS23, samt självklart mina egna erfarenheter. De muntliga beskrivningar av stridsförlopp som jag tagit del av är i regel mer självkritiska och tar upp tillkortakommanden på ett helt annat sätt än i officiella rapporter. Det är nog så att enskilda taktiska misstag av mindre art utelämnas i torra officiella rapporter. Bara vid egna skadade eller döda utreds det grundligt orsaken till förlusterna. Självklart har jag även FMs officiella erfarenhetsrapport från Afghanistaninsatsen som källa, men den går emot min egen ståndpunkt i strf 90-frågan av olika skäl som jag kommer in på senare.

Avgränsning

Min ram jag diskuterar i inlägget är uppgiftens lösande i upp till kompanistridsgrupp. Det var för att öka förmåga till framförallt strid i denna ram som stridsfordonen infördes i ISAF-insatsen. Jag vill inte involvera mig i principiella COIN (counterinsurgency/ upprorsbekämpning)-diskussioner i stort eller bryta i ISAFs operationsplaner eller, gud förbjude, diskutera politik.

ISAFs operationsplan och svenska mandat och operationsplaner ändrades under tiden FS15 till FS23  samt operationers taktiska och stridstekniska genomförande skiljde sig till del mellan missionerna på grund av olika chefer och förbandskulturers påverkan. En annan stor skillnad är att tidiga missioner hade stort inslag av "ISAF only"-operationer medan senare missioner i princip enbart arbetade med ANSF (samlingsbegrepp på afghanska säkerhetsstyrkor) som partnerförband. Man kan även hävda att svenska ISAF-enheter enbart stödde ANSF som i sin tur var de som genomförde upprorsbekämpningen, framför allt i senare missioner med partnereringsfokus.

För min argumentation har detta i slutändan ingen särskild betydelse egentligen.

Svenskar i strid

Det är hundratals svenskar som varit i strider på liv och död i Afghanistan. Strid är en väldigt extrem upplevelse som kan sätta djupa spår i de som varit med. Under striden kan det vara dödsångest såväl som eufori, det kan efter striden vara stridens konsekvenser i form av skadade och döda sargade kroppar eller känslor av skuld och skam eller känslor av oövervinnerlighet. För de i förbandet som inte var direkt involverad i striden kan känslor av  frustration och utanförskap infinna sig, Vid hemkomst kan olika typer av kvarvarande besvär vara livslånga. Känslorna är starka och på riktigt. De är dessutom undertryckta i insatsområdet då alla soldater och befäl är uppgiftsfokuserade.

Det är därför känsligt att kritisera enskildas handlingar eller otillräcklighet som kanske ledde till egna skadade och döda. Jag kommer därför inte kommentera enskilda händelser i detalj utan helt generalisera till typsituationer, men de som varit där känner nog igen sig. För mig är svenska soldater som varit i strid hjältar, de har gjort sitt yttersta och tillsammans med sina kamrater försökt döda fienden, undvika att bli dödade själva och löst uppgiften som Sveriges folkvalda har bestämt.




Syftet med striden

Upprorsbekämpning är ett komplex koncept som innefattar mycket mer än militära förband utan berör alla dimensioner, även den politiska, men om man som jag avgränsar det till resonemang om stridskontakter på plutons- och kompaninivå så är det relativt enkelt.
  • Antalet insurgenter skall minska - detta kan göras genom att gripa dem, döda dem i strid, eller att de frivilligt lämnar upprorsgrupperna.
  • Antalet nytillkomna insurgenter skall minimeras - detta görs genom att inte befolkningen tvekar på vilken sida som har kontrollen om området/ landet samt att inte civila ges incitament av känsloskäl att gå med insurgenterna, tex om egna släktingar eller dylikt skadas av ANSF eller ISAF. Faktorerna är många, men i slutändan kan de flesta faktorer härledas till kontroll över territorium.
Att ha ständig kontroll över viktig terräng är helt centralt och var en av de största problemen med ISAF-operationen. Det fanns helt enkelt för lite trupp för att lösa uppgiften, då inräknat både ANSF och ISAF. Därtill anser jag att svenska truppen i ISAF disponerades på ett felaktigt sätt, men det är en annan diskussion som jag ej utvecklar här. Ja, det var som det var, nuförtiden finns det ännu mindre trupp och av sämre stridsvärde!
Minskningen av insurgenter skedde på många sätt där en av de viktigaste var att decimera ledarskapet med specialförbandsoperationer. ANSF och ISAF markstridsförband hade oftast en annan roll som handlade om allt från att visa närvaro till att genomföra operationer där terräng skulle besättas i ett syfte, tex att genomföra gripanden eller genomsöka byar och byggnader efter vapengömmor eller i övrigt tillse att ANSF kunde utöva afghansk myndighetsutövning. I många områden krävdes ISAF-stöd för att ANSF överhuvudtaget skulle våga sig ut för att lösa sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Man kan fråga sig hur de gör nuförtiden, utan stöd? Jag har min gissning och det är att ingen myndighetsutövning genomförs alls i de områden där förut ISAF var en förutsättning.

Men, när väl reguljära markstridsförbanden fick stridskontakt pga att de trängde in i insurgentkontrollerat område så hade även de en viktig roll att fylla i minskandet av antal insurgenter. Nedkämpande och tillfångatagande av insurgenter är en del men framför allt behövde striden vinnas för att inte förtroendet för ANSF/ISAF skulle minskas och därmed insurgenternas makt öka i byarna.

En viktig sak att poängtera är att huruvida civilbefolkningen gillade ANSF/ISAF var av sekundär betydelse i sammanhanget. Missförstå mig inte, det är klart att lokalbefolkningen skall gilla oss, men det räcker inte. Svenska ISAF-enheter var nästan alltid omtyckta av civilbefolkningen, där vår omsorg om civila och vår genuina vilja att hjälpa landet var allmänt erkänd, men det spelade ingen roll egentligen. Det är huruvida befolkningen ger stöd till insurgenterna eller inte som är det viktiga. Om insurgenterna har huvudsaklig kontroll över området och kan ta ut skatt mm så kommer befolkningen stödja de maskerade talibanerna på natten hur mycket de än gillade glada svenska soldater när de var på besök på dagen.

Jämför det med beskyddarverksamhet av restauranger i Sverige, enskild restaurangägare gillar nog polisen mer än HA, men det spelar ingen roll. Restaurangägaren stödjer och ger pengar till HA ändå pga att polisen saknar medel och mandat att skydda restaurangägaren adekvat.

När vann man striden?

Jag anser att man måste se begreppen vinst och förlust ur civilbefolkningens ögon och om det gav mer eller mindre förtroende för ISAF förmåga att upprätthålla säkerheten. En annan viktig aspekt är också huruvida ANSF har förtroende för ISAF. Att fly föll inte i god jord hos ANSF.

Om insurgenterna utför ett eldöverfall och ISAF drar sig ur och åker hem till campen så har de de facto försvarat terräng från ISAF-anfall. I byn som försvarades så kommer insurgenternas status ökas avsevärt och förtroendet för ISAF minska. Vissa tycker kanske att en stridskontakt där en svensk patrull drog sig ur och klarade sig oskadade var en lyckad strid, det kanske stämmer om man bara ser till den enskilda patrullens hälsa, men jag anser att man har förlorat striden.

Om man vid stridskontakt anfaller och tar terräng och därmed  nedkämpar fienden eller driver honom på flykten så har man vunnit striden, speciellt om man är kvar länge i byn efteråt och kan exploatera segern. I striden får dock inte civila skadas eller deras hem förstöras, då är striden i de flesta fall att se som ett misslyckande.

Ett exempel från när det begav sig: En stridspatrull bestående av en mindre enhet med fåtal fordon som gav sig av för att reka i ett avlägsen och bergig del av det svenska ansvarsområdet. De hamnade i strid, fick flygunderstöd och fällde flera 2000lbs JDAM-bomber mot fiendens stridsställningar. De nedkämpade garanterat flera fiender och var helt oskadda själva. Överlag väldigt bra presterat av svenskarna under striden. Men de hade varken styrka nog eller uppgiften att exploatera segern utan åkte hem till campen. Så även om de decimerade insurgenterna så är det tveksamt om det gav effekt på sikt. På Talibansidan firades säkert martyrerna som hade hindrat ISAFs framryckning och effektivt försvarat bergspasset. Förlust för ISAF.

Det finns många exempel på bra prestationer från svenskar i strid, betydligt fler än de dåliga. Dock kan långt ifrån alla betecknas att ha vunnits ur min specifika definition. De finns några riktigt usla prestationer, oftast var detta av enheter som inte hade strid som huvuduppgift, där tex svensk materiel har övergivits och förlorats till talibaner och enheter som flytt strider utan att ens skjuta tillbaka. Det finns även exempel på enheter med strid som huvuduppgift, dvs skytteplutoner, som varit vad jag skulle betrakta som fega i strider och inte agerat för att ta initiativet. Men överlag är svenskars insatser i strid något för Försvarsmakten och Sverige att vara stolta över. Svenska soldater och förband har vad som krävs.

Fordonsparken i Afghanistan

Nu till det huvudsakliga ämnet. Jag kommer inleda med en liten jämförelse mellan de olika fordonsalternativ som förbandet hade i olika perioder. Valet av fordonspark var en kombination av uttalade behov i insatsområdet och vad som fanns tillgängligt i FM vid tillfället.

Skytteplutonerna var utrustade olika på olika missioner, men pga av vissa fordons storlek eller begränsade räckvidd (körsträcka på eget medfört drivmedel) så hade nästan alltid skytteplutonerna helt eller delvis dubbel fordonspark, i varje fall sett till hela skyttekompaniet, om de hade ett stort fordon som huvudfordon.

Fordonens bredd är av en betydelse som inte skall underskattas i den specifika insatsen. Många av de platser där talibanrörelsen hade sina basområden i svenskarnas område var i denna typ av bergsterräng med smala lervägar där patgb 203, strf 90C eller BV10S var uteslutet att använda. I de senare missionerna genomfördes i princip alla operationer med ANSF som samtliga har lätta fordon som tex pickuper och på sin höjd bepansrad Humvee. Dessa förband kunde patgb 203 ha svårt att följa. Även strf 90 har svårt att följa ANSF på ett vettigt sätt mht bredd och att banden förstör vägar och diken för efterföljande enheter.

Räckvidden hade betydelse sett till hela området, men i West of Masar e Sharif (WoM) som var under många missioner det huvudsakliga operationsområdet för skyttekompaniet, så var avstånden kortare och räckvidden hade mindre betydelse.

En sak som kraftigt hämmade strf 90C och BV10S mycket bra terrängframkomlighet utanför väg var att i tex WoM så var det inte aktuellt att köra sönder bevattningskanaler på rutinpatruller. Det skulle inte gynna civilbefolkningens stöd om svenska bandfordon totalförstörde jordbruket. Vid strid eller omedelbart förestående strid är det en helt annan sak - då är det självklart bara att köra överallt. Den stora förtjänsten med bandfordonens möjligheter att undvika de väglagda IEDerna hämmades av detta. Särskilt allvarligt blev detta faktum för BV10S, som hade riktigt dåligt IED-skydd i praktiken. BV10S nyttjades ej heller särskilt ofta av förbandet, de infördes under FS22 för den exakta situation som var gällande under FS19 vilken var helt överspelad vid tiden när fordonet blev operativt under FS23. Så kan det gå. Jag klandrar inga chefer för det beslutet, de tog ett beslut på lite underlag för att försöka öka effekten, men det blev väldigt dyr kostnad per patrull för BV10S om man säger så...

Stridsfordonets förtjänster

Om man bortser från alla övriga faktorer så presterade strf 90C utmärkt i de allra flesta strider den deltog i. Den överlägsna stridstekniska rörligheten, skyddet och de bra sensorerna kombinerat med eldkraften gjorde strf 90-plutonen fullständigt överlägsen motståndet i direkt stridskontakt. Jag vet inga officiella siffror, men jag skulle gissa att strf 90-plutonen har nedkämpat flest fiender av det svenska bidraget. Fordonet är ett resultat av fantastisk svensk ingenjörskonst och verkligen något att vara stolt över. Sen är stridsfordonet inte oövervinnerligt, vanliga RPG-7 har haft genomslag och allvarligt skadat svenska soldater samt strf 90 har åkt på IEDer med skadade soldater som följd.

Ett stridsfordon är inget utan bra soldater, besättningar och chefer. De skall ha mer beröm än fordonet.


Det taktiska problemet

Jag har tagit en helt slumpmässig del av svenska ansvarsområdet för att skapa någon form av arketypiskt scenario att utgå från. En kort beskrivning av bilden som är ganska typisk för terrängen WoM. Det rödmarkerade är byar som kontrolleras av eller huserar talibaner och därför är ANSF intresserade av att verka i den terrängen. I norr finns Balkhfloden med få övergångar som boxar in området. Ca 4 mil öster om detta område är den svenska campen grupperad. Svarta pilen i nedre vänstra hörnet är 1 km lång. I anslutning till fälten finns intrikata handgrävda bevattningskanaler som försörjs av Balkhfloden. Fälten kan därför vara våta även mitt i sommaren och då oframkomliga för hjulfordon. Även torra fält har bevattningskanaler som är hjulfordonshindrande. Generellt sett kan hjulfordon ur ISAF eller ANSF enbart nyttja vägarna.

Viktigt ingångsvärde är att detta är rutinverksamhet, det kanske blir strid en gång på 20. Därför kan man inte förstöra civil infrastruktur varje gång, utan bara när det är militärt nödvändigt och proportionerligt vid stridskontakter.

Hur skall terrängen besättas?


Ur fiendens perspektiv

När ISAF-kolonnen är på väg mot området så larmar en kedja av informatörer insurgenterna. IEDer (prickarna) armeras och stridsställningar (bågarna) besätts. Stridsställningarna var ofta i byggnader, sk compounds, som insurgenterna tog från de civila. Civila är ofta kvar i byggnaderna och insurgenterna visade aldrig hänsyn till civila vid val av stridsställningar. Det är många svenska förband som hittat livrädda civila i de byggnader insurgenterna stridit från.

Fiendens val av stridsställningar och placering av IEDer var i WoM till 99% avsedda för att verka mot en fordonsburen styrka som nyttjar vägar. De exempel på IEDer som varit utanför vägbanan var oftast som en del av ett komplext eldöverfall där trolig motanfallsväg i terrängen minerades med IEDer, men det var ytterst ovanligt.



Den vanligaste taktiken

På grund av IED-hotet och att enheterna är bundna till att nyttja vägarna så anfaller kompaniet på kolonn på en väg där vägen söks nästan hela vägen efter IEDer. Anfallshastigheten är i långsam gångtakt. Strf 90-plutonen är kvar i ett bakre läge, observerar och understödjer, men tar sällan terrängen framför kompaniet med hänsyn till de odlade fälten och risken att köra fast i leran. Att köra på vägen innan den är sökt är en för stor risktagning.

Svagheten med den här taktiken är uppenbar. Det är förutsägbart och lätthanterat av fienden. Klassiskt händelseförlopp är att svenskarna hittar eller åker på IEDer efterhand. Blir påskjutna från bebyggelsen och strid sker på långt avstånd. 90-plutonen framrycker in i eldställningar. Målupptäckt är mycket svårt och det finns civila att ta hänsyn till när man skall nyttja automatkanonen. Det skall vara väl identifierade fiendemål om man skall skjuta 40 mm kulspränggranater in i eller över compounds där civila kan gömma sig. Slutligen så kanske förbandet har löst uppgiften och säkrat den terräng de skulle så att ANSF kan agera, men insurgenterna har hunnit dra sig ur med sina motorcyklar på småstigar inne i byarna. Ibland så bara gömde de vapnen och poserade som civila.

I de fall ISAF avbröt anfallen och drog sig ur så bedömer jag det som en stor propagandaseger på insurgentsidan. Den svenska chef som tog beslutet kanske hade mycket goda skäl, tex civilläget eller balanserade riskavvägningar mellan uppgiftens viktighet och risk för skadade svenskar. Det spelar ingen roll, vi förlorade ändå.

Övriga plutoner kan självklart anfalla ur fordonskolonnen till fots eller sakta fortsätta längs vägen i sakta gångtakt. Huruvida förbanden har anfallit till fots efter stridskontakt berodde ofta på förbandsbakgrund på svenska styrkebidraget.

Det skall tilläggas att det alltid snabbt kom en ansenlig mängd flygunderstöd vid samtliga stridskontakter, vilket medgav att minsta enhet med en JTAC fick betydande eldkraft till sitt förfogande. Det var allt från olika typer av attackflyg (A-10C, F-16, F15E, F/A-18 mm), bombflyg (B-1B) och attackhelikoptrar (AH-64) samt UAVer, ibland beväpnade. MEDEVAC-helikoptrar i obegränsad mängd på mycket korta anmarschtider var normalfallet vid skadeutfall.

En förbättrad variant av taktiken var att låta avsutten trupp ta terräng på ett djup av 300-1000m framför huvudstyrkan. Detta gjorde ofta att mer oförutsägbara anfallsriktningar kunde nyttjas samt att man undvek att gå på vägar och därmed undviker det största hotet - IEDer.


Taktiken vi borde nyttjat

Det bästa sättet för att komma innanför fiendes beslutscykel och skapa någon form av överraskning är att en tillräckligt lång tid innan innästla med avsuttna skytteplutoner, gärna nattetid för att undgå upptäckt, och besätta viktig terräng. Då hade vi stört och i många fall hindrat armering av IEDer samt fiendens besättande av stridsställningar. Fiendens urdragningsvägar hade störts. Det fina med avsutten framryckning är att man kan undvika IEDer mht att de i oftast låg i vägbanan.

Innästlingen skulle även kunna ske med trupptransporthelikopter, men det var en exklusiv resurs som sällan kunde nyttjas av svenska ISAF-förband offensivt. Sen är en luftlandsättningsoperation med annan nations flygförband en väldigt planeringskrävande process.

Huvudstyrkan har då en mycket större möjlighet att komma fram ostört. Man kan hävda att det är lite våghalsigt att innästla med lätt beväpnade skytteplutoner med kanske flera km till egna förband, jag anser att det är betydligt säkrare än att åka fordon på vägarna. Titta bara på skadestatistiken.

En vältränad svensk skyttepluton hade tillräckligt stridsvärde för att vinna mot alla fiender som WoM kunde uppbringa. Så enkelt är det. Vid stridskontakt så hade vi dessutom hela ISAFs flygunderstöd och ISR-resurser samt MEDEVAC var ändå helikopterbaserad så fordon behövdes inte för striden.

Enda nackdelen med förfarandet är att det kräver välutbildat lätt skytte som känner sig trygga att strida till fots. Det kräver också att vissa resurser kan framrycka till fots med skyttedelarna, bland annat IEDD och JTACs. Det var ofta inget problem men ibland var det omöjligt. Alltid kopplat till förbandskulturella orsaker.

Varianter av denna taktik har jag personligen genomfört i insatsområdet, alltid med resultatet att fienden drog sig ur utan att ta striden. Min bedömning är att osäkerheten på vår exakta gruppering när vi inte var vägbundna ledde till att de inte vågade ta striden.



Problemet med stridsfordonen

Problemet med strf 90 var att de var en underhålls- och platskrävande resurs i den svenska enheten. Användbarheten i hela området var begränsad mht räckvidden och fordonets storlek. En pluton nischades och fick begränsad användbarhet i andra uppgifter även om de hade dubbel fordonspark.

En lätt utrustad svensk skyttepluton hade eldkraft att vinna alla strider. Varför då binda upp så mycket resurser för att i vissa situationer ha fullständigt överlägsen eldkraft? De logistiska resurser som stridsfordonen nyttjade skulle få betydligt mer effekt om den lagts på annat, det är min absoluta övertygelse.

Införandet av stridsfordonen gjorde också att tankar låstes fast och mekaniserad strid blev "överideologi" i taktiskt lösande av operationer och stridskontakter.

Stridsfordonens införande var en teknisk lösning på ett i grunden taktisk problem.

Förbandskulturens stora påverkan

De flesta skyttekompanier mellan FS15-FS23 hade chefer med bakgrund i mekaniserade förband. Det är den enskilt största anledningen till lovordandet av stridsfordonens införande. Steget att lämna fordonen och strida helt till fots är väldigt långt för vissa chefer i mekförbanden. Det gör att det taktiska spelrummet för styrkan under lång tid var hämmat. Det är bara att se hur andra ISAF-nationer nyttjade lätt infanteri och konstatera att Sverige är långt efter. Det är självklart konsekvensen av nedläggningen av svenska infanteriregementen på 90-talet och även arméns skolor som traditionellt är väldigt mekförbandstunga lärarmässigt.

Kvalificerade lätta skytteförband är en förmåga som i allra högsta är grad relevant även i nationell kontext.

Det optimala förbandsbidraget inom ram

Om man skall drista sig till att spekulera i fordonstyp för skyttekompaniet som skulle varit optimalt sett till insatserna FS15-FS23 och de resurser som fanns så anser jag att det skulle sett ut som följer:

Skyttekompani med Galt som fordon. Galten kan framrycka med ANSF nästan överallt och beväpning med ksp58/ tksp var fullt tillräckligt. Inga dubbla fordonsparker. Förmåga till uppträdande som avsuttet lätt skytte.

Man skulle även kunna tänka sig att det svenska HKP16-bidraget istället skulle varit en utpräglad nationell resurs för trupptransport. Det skulle underlättat för att kunna nyttja luftlandsättningar oftare.

Avslutning

Det blev ett väldigt långt blogginlägg och ändå är det mycket jag har kvar att säga. På något sätt är min poäng att det inte behövdes stridsfordon för att vinna striderna. Därför var den logistiska kostnaden för tung. Detta oaktat förmågan till avsutten strid i förbandsbidraget.



lördag 16 april 2016

BA01: Argument för värnpliktssystemet?

Hur många gånger dras inte BA01s bravader upp när värnpliktssystemets för och nackdelar diskuteras? Titta vad våra värnpliktiga kunde! General Rose hyllade de svenska värnpliktsförbandet!

Jag bygger min argumentation på de böcker jag läst om BA01 samt föredrag från C BA01 själv samt även en studieresa på plats med officerare och soldater som tjänstgjorde i BA01.

Jag själv tycker att pliktsystemet var utmärkt när det begav sig och, om man utvecklade det, skulle vara en bra delmängd i ett fungerande personalförsörjningssystem även idag.

BA01 är inget argument för värnpliktssystemet, det är ett argument emot.

Var skall jag börja.

Personalen

Befälskadern var i huvudsak rekryterad uppifrån och ner, dvs chefen valde sina DUC som i sin tur valde sina DUC och plutoncheferna valde sina soldater ur ett digert rekryteringsunderlag. I skiktet kompanichef och plutonchef fanns få om inga reservofficerare, speciellt inte bland manöverdelarna. I rekryteringsprocessen torde få befäl som underpresterat på övningar i Sverige fått befattning i BA01.

Soldatmaterialet var frivilliga som hade gjort GU som värnpliktiga med höga betyg, minst 10-7-7. Vid tiden för BA01 hade Sverige stora värnpliktskullar och om man ponerar att huvuddelen hade gjort GU max 4-5 år innan BA01 så rör det sig ändå om ca 150000 man. Hur många som ansökte till BA01 vet jag inte men vissa soldatbefattningar hade 20 sökande per befattning bla på vakt- och eskortpluton.

Det är extremt långt från en p-tabell på P2, P4 eller P10. Det går inte ens att jämföra. I regel var huvuddelen av chefs- och ställföreträdarbefattningar besatta av reservofficerare eller värnpliktiga befäl på alla pansarskyttekompanier. Soldaterna var oftast grundutbildade tillsammans men det var knappast betyg över 10-7-7 på alla soldater.

Att sätta så stor vikt under vilka premisser soldaterna gjorde sin grundutbildning blir fjantigt. Om BA01s soldater grundutbildats utan plikt under liknande tid och förhållande så hade de knappast blivit sämre.

Ur min synvinkel så liknar rekryteringsprocessen mer hur man sätter upp ett elitförband.

Materielen

Pbv302 är inget att orda om, det var standardmateriel på pansarskyttekompanier, men i övrigt så dammsögs den enorma svenska Försvarsmakten (på den tiden) på modern materiel. Det leasades tom in XA180 Sisu bara för insatsen! Jag behöver inte säga mer.

Materiella statusen motsvarade på inget sätt den materiel du skulle hittat i mobförrådet på valfri pansar/-mekbat på P2, P4 eller P10 vid samma tidpunkt.

Ur min synvinkel så liknar materielprocessen mer hur man sätter upp ett elitförband.

Ledning

Jag sticker ut hakan och säger att soldaternas kvalitét var sekundärt utan det som gjorde BA01 beryktat var den ledningsfilosofi som genomsyrade officerskadern på förbandet, främst pga den tongivande chefen. Det var den svenska uppdragstaktiken i sin vackraste form vi såg under BA01.

Jag är svårimponerad generellt, men mycket av det beslutsfattande som skedde på mycket lite underlag under BA01 är riktigt imponerande. Om det är något som är positivt med den svenska neutraliteten under kalla kriget så är det att vi inte sögs in i trög Nato-ledningsfilosofi utan vi fick fortsätta utveckla vår fina svenska tradition.

Slutsats

BA01 var inget representativt för svenska värnpliktiga förband, det var en representation för hur man kan koka ner en ca 800000 man stor värnpliktsbaserad försvarsmakt och få fram en bataljon för internationella insatser.

BA01 var en bra  representant för den goda svenska ledningsfilosofin - uppdragstaktiken.

Säg hellre: "Titta vilka bra heltidsanställda yrkesofficerare vi hade i Bosnien!" än "Vilka bra värnpliktiga soldater vi hade i Bosnien!". Vi hade inga värnpliktiga i Bosnien, bara kontraktsanställda yrkessoldater. Att soldaterna och befälen en gång fått sin grundutbildning när de var under plikt är av underordnad betydelse, någonstans måste man gjort sin grundutbildning.

Tror någon att general Rose hade blivit lika imponerad om en mekbat ur P10 hade mobiliserats och skickats ner i befintligt skick och med krigsplacerad personal?

När vi skulle lösa uppgifter på riktigt så dög inte värnpliktssystemets krigsförband personellt och materiellt.

Försök argumentera mot det.

Som avslutning, jag argumenterar inte mot svensk värnplikt, vilken jag anser var utmärkt och helt nödvändig när det begav sig, utan mot att använda BA01 som någon form av exempel på svensk värnplikts förträfflighet. Det är HELT FEL.

fredag 8 april 2016

Nederlagsdoktrin?

Inleder bloggen med en kommentar till David Bergmans gästinlägg om nya svenska militärstrategiska doktrinen på Wisemans blogg. Obs, jag har själv inte läst doktrinen utan kommenterar enbart de argument som publicerats på bloggen och på twitter.

Förra ÖB lanserade uttrycket "enveckasförsvaret" och det har fått både ris och ros. Jag förstår ÖBs vilja att enkelt förklara för politiker, journalister och gemene man vad det försvar som nu var beslutat om skulle klara av i framtiden och tror den pedagogiska förenklingen var framgångsrik till del.

Ingen militärt bevandrad, och absolut ingen officer, har någonsin trott att krig fungerar på det sättet. Det finns nära nog oändligt antal parametrar som skulle ge olika utfall i olika typer av konfliktscenarion med olika uthållighet i försvaret.

När har man förövrigt förlorat? Är det när man inte vunnit? När vinner man?

Jag håller i grunden helt med om det olyckliga i "enveckasförsvaret" som begrepp. Det insinuerar att vi inte kan segra och vad värre, det insinuerar att vi ger upp efter en vecka. Vi ska aldrig ge upp.

Jag blev glad när nye ÖB, gen Byden, dödade uttrycket för gott, och lanserade det lika risade och rosade: "STRID TILL DÖDEN!"-begreppet, eller "till sista soldat/sjöman" eller vad det nu var. Det är bättre. Känns japanskt på något sätt - men även japanerna gav upp efter atombombning och det ska Sverige inte göra. Nu kanske jag läste in för mycket i ÖBs uttryck?

De finns de som läst in för mycket i Militärstrategisk Doktrin 2016 också tror jag.

Vad är problemet?

Uttrycket som fått ta mest kritik är det som står längst ner till höger på bilden.


Kritiken som finns är att "undvika att förlora" är ett ordval som har för låg ambition och berättar för förbanden att de inte skall vinna och att det på något sätt skulle påverka stridsmoralen på krigsförbanden. Det anser jag vara helt taget ur luften.

Militärstrategiska doktrinen syftar till att beskriva för statsmakterna hur Försvarsmakten skall användas. Den skall vara realistisk och avhandla här och nu.Bedömningar och önskningar om framtiden får finnas i andra dokument tex PERP mm.

Jag anser att bilden som fått så mycket kritik är realistisk och väl kan lägga grund för operativ doktrin och brytas ner till taktiskt nyttjande av krigsförbanden.

Varför är uttrycket bra?

Det berättar för politiska nivån vad FM är (max) kapabla till om vi är ensamma i kriget. De styrkeförhållanden i närområdet som nu finns medger inte att vi kan avvärja fienden från att besätta svenskt territorium. Vi kan dock bedriva försvarsoperationer som syftar till minskad utbredning och fördröjning i väntan på hjälp (minst tre veckor, troligen 1-2 månader bort, vad avser markförband).

Vi kan undvika att förlora.

Det sätter ner foten mot politisk nivå ytterligare en gång att vi inte har de förband disponibla som vi hade under kalla kriget. Det måste få operativa och taktiska konsekvenser. Dvs de taktiska "sanningar" som förr fanns för tex avvärjning av landstigning kanske inte är sanna längre?

Den största risken är att vi förbrukar våra stridskrafter i försök att vinna strider på operativ/ taktisk nivå och därför förlorar allt, när vi hade kunnat ha en taktik som nyttjade förbanden mer stridsekonomiskt och först när rätt styrkeförhållande uppstår kan strida för att vinna, dvs när andra parter kommit till vår undsättning.

Jag hade kunnat utveckla det mer med taktiska exempel från markstriden men jag nöjer mig med att klippa in följande twitterinlägg för att beskriva vad jag menar med felaktig doktrin som spiller ner i taktikutbildning och som kommer potentiellt leda till att vi förlorar kriget.



Att i fredstid öva med ett taktiskt spelrum som ej finns i vekligheten är ett säkert sätt att förlora när kriget kommer. Det får bli ett annat blogginlägg.

/Cylinderhatt