lördag 16 april 2016

BA01: Argument för värnpliktssystemet?

Hur många gånger dras inte BA01s bravader upp när värnpliktssystemets för och nackdelar diskuteras? Titta vad våra värnpliktiga kunde! General Rose hyllade de svenska värnpliktsförbandet!

Jag bygger min argumentation på de böcker jag läst om BA01 samt föredrag från C BA01 själv samt även en studieresa på plats med officerare och soldater som tjänstgjorde i BA01.

Jag själv tycker att pliktsystemet var utmärkt när det begav sig och, om man utvecklade det, skulle vara en bra delmängd i ett fungerande personalförsörjningssystem även idag.

BA01 är inget argument för värnpliktssystemet, det är ett argument emot.

Var skall jag börja.

Personalen

Befälskadern var i huvudsak rekryterad uppifrån och ner, dvs chefen valde sina DUC som i sin tur valde sina DUC och plutoncheferna valde sina soldater ur ett digert rekryteringsunderlag. I skiktet kompanichef och plutonchef fanns få om inga reservofficerare, speciellt inte bland manöverdelarna. I rekryteringsprocessen torde få befäl som underpresterat på övningar i Sverige fått befattning i BA01.

Soldatmaterialet var frivilliga som hade gjort GU som värnpliktiga med höga betyg, minst 10-7-7. Vid tiden för BA01 hade Sverige stora värnpliktskullar och om man ponerar att huvuddelen hade gjort GU max 4-5 år innan BA01 så rör det sig ändå om ca 150000 man. Hur många som ansökte till BA01 vet jag inte men vissa soldatbefattningar hade 20 sökande per befattning bla på vakt- och eskortpluton.

Det är extremt långt från en p-tabell på P2, P4 eller P10. Det går inte ens att jämföra. I regel var huvuddelen av chefs- och ställföreträdarbefattningar besatta av reservofficerare eller värnpliktiga befäl på alla pansarskyttekompanier. Soldaterna var oftast grundutbildade tillsammans men det var knappast betyg över 10-7-7 på alla soldater.

Att sätta så stor vikt under vilka premisser soldaterna gjorde sin grundutbildning blir fjantigt. Om BA01s soldater grundutbildats utan plikt under liknande tid och förhållande så hade de knappast blivit sämre.

Ur min synvinkel så liknar rekryteringsprocessen mer hur man sätter upp ett elitförband.

Materielen

Pbv302 är inget att orda om, det var standardmateriel på pansarskyttekompanier, men i övrigt så dammsögs den enorma svenska Försvarsmakten (på den tiden) på modern materiel. Det leasades tom in XA180 Sisu bara för insatsen! Jag behöver inte säga mer.

Materiella statusen motsvarade på inget sätt den materiel du skulle hittat i mobförrådet på valfri pansar/-mekbat på P2, P4 eller P10 vid samma tidpunkt.

Ur min synvinkel så liknar materielprocessen mer hur man sätter upp ett elitförband.

Ledning

Jag sticker ut hakan och säger att soldaternas kvalitét var sekundärt utan det som gjorde BA01 beryktat var den ledningsfilosofi som genomsyrade officerskadern på förbandet, främst pga den tongivande chefen. Det var den svenska uppdragstaktiken i sin vackraste form vi såg under BA01.

Jag är svårimponerad generellt, men mycket av det beslutsfattande som skedde på mycket lite underlag under BA01 är riktigt imponerande. Om det är något som är positivt med den svenska neutraliteten under kalla kriget så är det att vi inte sögs in i trög Nato-ledningsfilosofi utan vi fick fortsätta utveckla vår fina svenska tradition.

Slutsats

BA01 var inget representativt för svenska värnpliktiga förband, det var en representation för hur man kan koka ner en ca 800000 man stor värnpliktsbaserad försvarsmakt och få fram en bataljon för internationella insatser.

BA01 var en bra  representant för den goda svenska ledningsfilosofin - uppdragstaktiken.

Säg hellre: "Titta vilka bra heltidsanställda yrkesofficerare vi hade i Bosnien!" än "Vilka bra värnpliktiga soldater vi hade i Bosnien!". Vi hade inga värnpliktiga i Bosnien, bara kontraktsanställda yrkessoldater. Att soldaterna och befälen en gång fått sin grundutbildning när de var under plikt är av underordnad betydelse, någonstans måste man gjort sin grundutbildning.

Tror någon att general Rose hade blivit lika imponerad om en mekbat ur P10 hade mobiliserats och skickats ner i befintligt skick och med krigsplacerad personal?

När vi skulle lösa uppgifter på riktigt så dög inte värnpliktssystemets krigsförband personellt och materiellt.

Försök argumentera mot det.

Som avslutning, jag argumenterar inte mot svensk värnplikt, vilken jag anser var utmärkt och helt nödvändig när det begav sig, utan mot att använda BA01 som någon form av exempel på svensk värnplikts förträfflighet. Det är HELT FEL.

29 kommentarer:


  1. Håller i mångt och mycket med dig, vill dock lägga till några aspekter.
    Ja, BA 01 var ett mycket bra förband, bättre än någon bataljon som vi hade i krigsorganisationen.

    Precis som du så skulle jag vilja påstå att officerarna tillhörde de bättre som vi hade i armén. Bataljonschefen var definitivt en av våra allra bästa överstar.

    När det gäller uppdragstaktikens roll och betydelse tycker jag också som du, fast ännu mera. Att urvattna uppdragstaktiken i det internationella samarbetets namn är ett monumentalt misstag.

    Avseende bataljonens materiel är det lite mer komplicerat. Visst, armén dammsögs på mörkerutrustning för att utrusta BA 01, likaså inköptes nya terrängbilar och det lånades SISU. Men skillnaden i stridseffekt om det gällt strid här hemma hade nog inte varit så stor. Våra pansar- och mekbataljoner var faktiskt i mycket gott skick vid den här tiden. Jag genomförde själv en mycket grundlig krigsförbandsvärdering av 13.fördelningen (tre pansarbrigader P 2, P 7 och P 4)i slutet av 80-talet - alla prylar fanns, de var personellt uppfyllda med råge, repövningar hade genomförts - det var mycket bra förband som hade kunnat gå i krig inom några få dagar.

    Sedan det där med personalen i övrigt, var de så väldigt mycket bättre än vad vi hade i de vanliga förbanden?

    Visst, soldaterna var bättre än genomsnittet i ett vanligt krigsförband men det säger inte att övriga soldater i ett vanligt krigsförbandt var dåliga. Snarare skulle jag vilja påstå att de i de allra flesta fall var bra. I alla fall de jag upplevde som kompani-, bataljon- och brigadchef åren 1985-1994. Skillnaden fanns nog men jag tror att motivationen hos dem som åkte var en lika stor framgångsfaktor som själva urvalet - en lyckad kombination. Att framställa BA 01 som en elit väsensskild från arméns krigsförband i övrigt tror jag dock är att gå lite långt.

    Här finns det skäl att återkomma till befälet, varför var de så bra? Ett av de grundläggande skälen var att de var välutbildade. De hade haft tillfälle att föra förband under olika övningar, stora som små. De hade också genom dåtidens officersutbildning och genom att de personligen hade lett värnpliktsutbildning fått en god personlig färdighet när det gällde materiel, stridsteknik etc. De var inte bara chefer de var också föregångsmän. Det senare gällde i allra högsta grad bataljonschefen.
    Kan hålla med dig att BA 01 duglighet inte är ett bevis på värnpliktens förträfflighet, men jag tror det bidrog. Basen för urval var stor, många av soldaterna hade också andra kunskaper än bara soldatkunskaper. Värnplikten innebar också att antalet soldater som skulle utbildas var stort vilket ledde till att övningsverksamheten var omfattande - en helt avgörande förutsättning för en duglig befälskår. Att många soldater skulle utbildas medförde också att alla officerare måste delta handgripligen i utbildningsverksamheten (bra sätt att själv bli duktig på system, stridsteknik etc).

    Mycket av det här; övningar, personlig färdighet hos befäl mm skulle självfallet också kunna uppnås i ett system med fast anställda soldater, men då måste det ske en hårdhänt och systematiskt styrning - ingen befordran utan rejäl, väl vitsordad, trupptjänst - personligen leda utbildning viktigare än att administrera - lt och kn som är på befälsrummet efter kl 0800 är på fel plats :-), omfattande övningsverksamhet, mm. Värnpliktssystemet gav detta delvis automatiskt.

    Summa summarum; jag tycker inte att motsatsförhållandet mellan BA 01 och "vanliga" krigsförband var riktigt så stort som du gör gällande - men som du säger debatt är bra, argumenten måste spetsas till.

    Angående general Rose så tror jag nog att han hade blivit ganska imponerad även av en vanlig pansar- eller mekbat. Vid de tillfällen jag var i Bosnien blev jag i alla fall inte så väldigt imponerad av hans brittiska bataljoner. Skulle ofta föredragit en helt vanlig svensk bataljon.

    Glad över att du och andra vill "sticka ut hakan" och debattera - ett sundhetstecken.



    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt långa svar! Bra nyansering - du har mer detaljkunskaper än vad jag har avseende tidsepoken.

      Vad avser befälets kunskaper och färdigheter så har jag absolut ingen avvikande åsikt, förutom att en fk/lt som har turen att vara på ett heltidsanställt förband truppför i regel väldigt mycket mer än vad som erbjöds på ett värnpliktsår.

      Jag har erfarenhet från 2000-talets mycket bra värnpliktskullar, men har sedan många år enbart arbetat som chef eller tränare av heltidsanställda förband. De är sammantaget mycket bättre helt enkelt.

      När man sett hur bra det kan bli med heltidsförband så är det väldigt svårt att acceptera en återgång till något inte riktigt lika bra - vilket en återgång till enbart värnplikt vore.

      Men i grunden håller jag med om dina invändningar.

      Tack för respons! Jag får vässa argumenten.

      Radera
    2. Tror också att en kombination av heltidsanställda och någon form av värnplikt vore den bästa modellen. Många skäl till det men ett är att det skulle ge officerarna tillfälle att öva mer med färdigutbildade förband. En utomordentligt viktig del i att skapa dugliga officerare. Förband bemannade med värnpliktiga, som förr, gav bara den möjligheten den allra sista tiden av utbildningsåret och under KFÖ, vilket enligt mitt förmenande var för lite. det finns ingen bättre "force multiplier" än dugliga officerare, och motsatt, inga prylar i världen kompenserar för dåligt utbildat befäl och därmed i förlängningen också dåligt utbildade soldater.

      Radera
  2. Det var rätt stor skillnad mellan det jag såg under min egen vpl och den som min son gjorde 35 år senare (bland de sista). Betydligt mer professionellt och bättre utbildande och motiverade officerare, fokus på ledarskap och inte ordergivning. En stor skillnad var också att andelen som gjorde militär vpl var 10% av de som mönstrade så vpl var "halvfrivillig". Men att alla mönstrade gjorde att en hel del som kanske inte skulle aktivt söka frivillig GMU kom in kontakt med de militära systemet och valde att testa, dvs kvaliteten på de som gjorde vpl var hög. Så jag tror att allmän mönstring (för både killar o tjejer) är ett utmärkt sätt att bredda både rekrytering och förankring till försvaret. Dessutom ökar konkurrensen vilket gör det möjligt att välja bort några som inte bör vara där hur mycket de än vill. För de som sedan inte vill eller kan göra militär GMU bör det finnas chans att göra "GCU" dvs ngn form av civilförsvarsutbildning. Det kommer vi att behöva mer av framöver, med ändrat klimat och andra orosmoment.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sista värnpliktskullarna var väldigt bra, det håller jag helt med om. Jag tror likt många andra att en kombination av värnplikt och anställda förband är att föredra, det skulle dessutom vara enkelt skalbart och inte kräva rekrytering mm. Befälstätheten är ett måste att öka om vi skall kunna öka nummerären på kortare tid än 10 år.

      Tack för respons!

      Radera
  3. Som en fullständig lekman på ämnet så ska jag försöka att inte skämma ut mig med en kommentar.

    Även om en VPL inte riktigt kan mäta sig med en heltidsoldat så var ändå inte VPL, särskilt efter de lite längre utbildningarna (tycker att VPL närmast var att jämföra med utbildning), helt uträknade.

    Det är inte enbart av stolthet över min egen VPL som närskydd i flygvapnet som jag tycker så utan att efter ett års utbildning så finns kompetensen om än inte erfarenheten. Överlag när jag talat med folk som genomgått längre VPL så var de väldigt motiverade, kunniga och professionella. Genomgående har standarden på befäl och underbefäl varit väldigt hög, särskilt som pedagoger.

    Just inlärningsprocessen upplevde jag som väldigt inspirerande, hur befälen lyckades motivera och banka in kunskap i folk som hade allehanda inlärningssvårigheter och attityder. Respektfullt och diciplinerat. (Skolan skulle lära av den pedagogiken)

    Motsatsen såg jag hos de som hade kortare utbildningar, då under mitten av 90-talet så minskades många utbildningar till 7 månader. Om jag får generalisera lite så var det för kort tid och de flesta var väldigt oinsiprerade och missnöjda med sin utbildning.
    Jämför jag med hur jag var i mitt förband efter 7 månader så var ungefär då man hade kunnat börja ta till sig sin utbildning och omsätta den i praktik men man var på inget sätt färdigutbildad, bara lite mindre grön.

    Om VPL ska återinföras så måste den vara av en lämplig längd och hänga ihop med en tjänstgöringsperiod för att kunskaperna ska sitta.
    VPL behövs för att vi ska kunna få någon sorts volym på förband utan att vi ska ha en enormt dyr stående armé. En annan sak om vi har en kärna på 20-25 000 anställda soldater och möjlighet att kalla in 10x fler. Då får vi en flexibilitet och förmåga att möta en Fi i norr, söder och mittemellan.

    Fast då behövs utrustning och materiel, i bulk och kvalitét!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märk väl att jag inte argumenterade mot värnplikt, utan bara mot att BA01 användes som argument för värnpliktens förträfflighet.

      Vi åstadkom väldigt bra förband med de värnpliktiga.

      Tack för respons!

      Radera
  4. "När vi skulle lösa uppgifter på riktigt så dög inte värnpliktssystemets krigsförband personellt och materiellt."

    Du menar väl inte att dagens utlandsstyrkor på något sätt motsvarar krigsförband i dagens FM, materiellt, organisatoriskt eller personellt?

    Jag vill nog påstå att skillnaden är betydligt större idag än då BA01 åkte ut.

    Sedan dröjer det nog åtskilliga år innan vi kan se några förband att jämföra med. Det vill säga där huvuddelen inte härstammar från värnpliktstiden (befäl och soldater). Nu avser man dessutom att förlänga tiden från fullgjord värnplikt till disponibel i den "nya" organisationen rejält, på grund av den knackiga rekryteringen.

    Intressant är också att se hur det en gång var tänkt att IO14 skulle förse våra utlandsstyrkor med utbildning, materiel, befäl och soldater. Nu blir den organisationen inte av och vad som kommer istället verkar vara av dagsaktuell natur och beroende på vem du frågar.

    SUCK!

    F.d. Teaterdirektören

    P.S. Jag skulle nog kunna skriva en boktrilogi om endast hårresande saker angående materiel och personalfrågor till utlandsstyrkorna de senaste tio åren.
    Tips till de intresserade att studera. Någon av Afrikamissionerna, valfri NBG eller Italienresan.

    P.S.2. På den tiden kunde vi få ihop en sådan styrka som BA01. Kan vi det idag? Utan att förlita oss på värnpliktssystemet och med materielen på plats någon gång efter 2030? Om medel tillförs!




    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart jag inte menar att dagens system är fulländat, vad får du det ifrån? Däremot vet jag att ur personellt hänseende är dagens få insatser definitivt en spegelbild av aktuell personell förmåga (Mali01-05).

      Materiellt är en annan sak.

      Jag har inte argumenterat mot värnpliktssystemet utan mot att BA01 är ett mätvärde för värnpliktens förträfflighet. BA01 jämförs med utländska förband som är ordinarie uppställning och inte är en personell och materiell nationell kraftsamling.

      Radera
    2. Jag är övertygad att om du går ut på lediga jobb inom FM för personer utanför så hittar du annonser för personal till både Mali och annan utlandstjänst. Personal vi uppenbarligen saknar inom firman.

      F.D. Teaterdirektören.

      Radera
    3. Det är enskilda stabsbefattningarna man i vissa fall har problem att rekrytera, inte förbandsdelarna. Det beror till stor del på att officerare inte vågar söka befattningar som det egna förbandet inte är ansvarig för att bemanna. Orsaken är en lång tradition av att sådan tjänstgöring ger omvänt meritvärde vid hemförbandet. Det är inget nytt.

      /
      Christian Schmidt

      Radera
    4. På något vis tycker jag argumentation bygger på att man blandar ihop två saker, därför blir slutsatsen kanske inte så intressant för dagens försvarsdebatt i stort. Ser man däremot argumenten ett för ett går det förstås att hålla med. Jag har dock oerhört svårt att se hur BA01 skulle vara ett argument för eller emot värnplikt generellt, därför tycker jag att tesen anförd ovan kanske inte bidrar särskilt till de utmaningar vi står inför idag.

      Givetvis finns en poäng i att det vore fel att hävda ”Kolla BA01 – vilket bra förband vi har, det är ett vanligt värnpliktsförband”, men så vitt jag vet har de argumenten aldrig förts fram (eller? Ni vet kanske bättre). Att däremot säga att det är ett bra förband, och att det är _tack vare_ värnplikten är en annan sak (och det menar jag nog kan stämma – men det är som sagt svårt att tänka kontrafaktiskt, och säga hur svenska armén sett ut om den under hela 1900-talet bestått av yrkessoldater).

      Det som skedde på 90-talet var att två doktriner började mötas, och man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen, i och med det mycket starkt förändrade, och föränderliga omvärldsläget. Det man hade att spela med var den gamla värnpliktsarmén, vilket gav en enorm rekryteringspotential, och som skrivs blev resultatet något av ett elitförband, i och med att man var tvungen att söka frivilligt, och att man kunde välja och vraka.
      Så småningom började man tänka att det aldrig mer skulle bli krig, och att det vi skulle behöva var _enbart_ förband som BA01 – hur lösa detta? Resultatet blev ju slutligen den armé vi har idag. Du skriver att det är irrelevant var man gjorde sin grundutbildning, dvs vpl eller gmu, och det stämmer nog rent teoretiskt. Men detta förutsätter ju att motsvarande de människorna som varit ute på mission också frivilligt hade valt att göra GMU, och det kan vi bara spekulera om ifall de skulle ha gjort. Dessutom antyds med elitförbandstanken att samtliga av de bästa värnpliktssoldaterna sökte hit (vilket jag starkt betvivlar – även om det var bättre soldater än genomsnittet, i och med urvalet, så betvivlar jag att i stort sett alla i åldern 20 till 30 hade som högsta dröm och mål i livet att åka på mission – dessa som inte sökte ju var dock fortfarande vänpliktiga och krigsplacerade).

      Idag är soldattjänsten tyvärr ett underbetalt jobb, med ofta ickeexisterande eller bristfällig materiel, och det är omöjligt att spekulera i om det är blomman av ungdomen som söker sig hit, och hur många som under andra omständigheter hade kunnat tänka sig att utbilda sig till soldater. Nu börjar dessutom det resas krav på att FM faktiskt ska kunna lösa uppgifter i Sverige, och mot en annan typ av fiende än upprorsmän i oroshärdar i tredje världen. Här vet jag inte heller vad som egentligen ska sägas med inlägget – om vi är kvar i tanken à la Tolgfors att det Sveriges armé ska syfta till enbart är utlandsmissioner, så är jag också tveksam till värnplikten.

      Radera
    5. Så du har aldrig hört mässandet om att C UNPROFOR lovordade våra svenska värnpliktiga? Jag har nog hört det till leda, så sent som för några veckor sen så användes BA01 som argument för värnpliktens förträfflighet i en diskussion.

      Jag har inte argumenterat mot värnplikt utan mot att BA01 används som argument för värnplikt.

      Jag själv tror på en kombination av värnplikt och yrkesförband, och det är främst med tanke på försvar av Sverige. Att tro att 1900-talets lösningar kan copy-pastas till nutid leder oss in på fel spår.

      Det är nya tankar som måste till och inget vettigt kan göras inom nuvarande ekonomiska ram. Men om den ökas så tror jag fortfarande en hög andel heltidsanställda förband är bäst för den totala krigföringsförmågan i Sverige av många olika skäl som jag får ta i ett blogginlägg.

      Tack för responsen!

      Radera
    6. Herr Schmidt.

      Att problemet inte är nytt kan vi vara överens om. Sedan vet jag inte riktigt vad du menar.

      1. Staben ingår inte i förbandet?
      2. Det finns inte tillräckligt med stabsmedlemmar i det egna förbandet?
      3. De egna stabsmedlemmarna saknar den kompetens som behövs för att åka med förbandet?
      4. Det är inget förband som är organiserat som här hemma som åker ut?

      Sedan behöver jag nog en uppdatering av organisationen på t.e.x. P7, speciellt på 71a. Sist jag var där fanns det ingen "underrättelestyrka" på 250 man. För det är väl ett existerande underrättelseförband man skickat ner och inget ihopskrapat mischmasch, hastigt utbildat följe som på värnpliktstiden?:-)

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Du får gärna förklara vad du menar med att det inte finns stabsmedlemmar att rekrytera inom FM. På vilket/vilka berörda förband saknas det stabsmedlemmar att skicka iväg? Herrejösses, stabsmedlemmar är väl en av de få saker där det inte föreligger någon brist inom FM.

      Radera
    7. Herr Cylinderhatt.

      Vad diverse potentater säger efter missioner, övningar och liknade ska du nog inte ta på så stort allvar. Oftast ingår det i deras jobb att floskla ur sig något positivt om deltagarna. Efter ha lyssnat och läst ett antal tal är det nog så att de gånger jag fått ta del av den inofficiella rapporten så framgår talet som rena rama farsen.
      De senaste är alltid de bästa, vi har aldrig varit så bra som nu o.s.v.

      Vill du ha en riktig bekräftelse, på värnpliktens förträfflighet, där många har varit genuint positiva och ibland inte ens trodde på verkligheten skall du söka dig till de värnpliktiga klargörningstropparna.

      De slog många från utlandet med häpnad, samtidigt som man inte riktigt kunde förstå att sådana viktiga saker anförtroddes värnpliktiga.

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Även en del värnpliktiga eldledare har väckt viss förundran och beundran av olika företrädare från utlandet.
      (På den tiden de hade något att skjuta med)

      P.S.2. Jag har deltagit i ett antal övningar, missioner och utlandstjänster och tänk om allt beröm hade varit verkligt och visat sig på lönebeskedet:-)

      Radera
  5. Återigen - det är ju inte samma sak att säga att förbandet var bra pga värnplikten, som att säga att värnplikten är (var) bra pga förbandets kvalitet. Det är viktigt att hålla i åtanke. Jag menar att det förstnämnda stämmer, och att det sistnämnda är irrelevant, och inte ett argument varken för eller emot värnplikten. Som sagt - om Försvarsmaktens enda syfte vore att ställa upp förband likt BA01 vore det märkligt att argumentera för värnplikten, om den enbart ska tjäna till att ge rekryterarna potentiellt tiotusentals kandidater av välja bland. Samhällsbelastningen i att ett års yrkesverksamhet/studier faller bort för halva befolkningen kan inte vara försvarbar enbart för att uppfylla våra internationella åtaganden.
    Men summa summarum tror jag inte att vi är oense i sak - dagens organisation är varken hackad eller malen, och dessutom brutalt underfinansierad. En kombination av värnplikt (för landets försvar, och rekrytering till bl.a. Hemvärnet) och några stående förband yrkessoldater för internationella insatser och eventuella skarpa akutuppdrag vore nog en rimlig lösning.

    SvaraRadera
  6. Ett bra och tydligt inlägg som både visar på sakfrågan och på hur komplicerad vpl-diskussionen är. BA01 var liksom de flesta andra utlandsinsatser inte med värnpliktiga, utan bestod precis som C säger av frivilliga och inte minst motiverade. Bara den sållningen är ju helt avgörande.
    En annan sak som berörs lite indirekt är styrkan i organisationen, när man ser konsekvenserna för resten av försvaret parallellt med att en mindre insats görs (jag räknar en bataljonsinsats som en mindre insats). Måttet på hur bra vi är borde mätas utifrån hur väl resten av våra uppgifter rullar på hemma och här tycker jag ofta man ser hur många bildliga bollar blir liggande medan alla springer på en, som utsetts till den viktigaste. Materielfördelning - ett förband får utrustning som andra behöver för utbildning och övning etc. Då blir plötsligt vplsystemet grunden till ett problem, om en utbomgång t.ex. under sex-sju månader blir utan väsentlig mtrl och inte kan leva på förra årets förmåga och återta den nästa år, som ett yrkesförband faktiskt kan.

    Och slutligen understryker jag gärna en poäng som inte har något med vpl eller ej att göra. Svensk, sund, enkel ledningsfilosofi. Bra att detta påpekas. Det går att återta det, och man kan hoppas att det på CJSE som börjar imorgon blir strömavbrott första dagen, så det inte går att visa ppt eller skriva order som inte ryms på en M-blankett.

    /JHS

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med om dina punkter.

      Tack för respons!

      Radera
    2. "Materielfördelning - ett förband får utrustning som andra behöver för utbildning och övning etc. Då blir plötsligt vplsystemet grunden till ett problem, om en utbomgång t.ex. under sex-sju månader blir utan väsentlig mtrl och inte kan leva på förra årets förmåga och återta den nästa år, som ett yrkesförband faktiskt kan."

      Fast här är väl en tankevurpa? Menar du att det är ok att ett yrkesförband hemma i Sverige är utan OE-mtrl i ett halvår för att de kan ta igen utbildningen året därpå? Hur pass effektivt är det förbandet då egentligen "här och nu"?

      Radera
    3. Nja, men det är ett problem som går bättre att hantera, medan det för vplförbandet kan innebära att de aldrig utbildas. Ett yrkesförband har en mer långsiktig förbandsproduktion och kan planera sig runt problemet bättre än ett vplförband där konsekvensen i princip kan bli en oanvändbar GU-omgång.

      Radera
    4. Fast jag är tveksam till om detta är ett rimligt exempel. Om man har sådan gränssättande materiel i så små numerärer är det tveksamt om man utbildar vplförband på denna varje år...

      Och tvärtom, utbildar man vplförband på sådan materiel varje år så torde det betyda att det finns ett antal uppsättningar av materielen i förråd. Föregående års och nästkommande års förband ska ju också ha...

      Så just detta argument har jag svårt att se. Det torde faktiskt vara mer tillämpbart på yrkesförsvaret.

      Radera
  7. Som gammal Ba01a(Pskgrp chef på 8e) är det kul att veta att man fortfarande efter mer än 20år minns vårat jobb.Jag vill även jag sticka fram hakan och lyfta fram det som kanske gjorde Ba01 framgångsrikt. Det va det att man från chefernas sida delegerade ansvar klara riktlinjer till underbefälen som gruppchefer,vagnschefer,op chefer osv! Som offtast bara va en sergeant eller motsv.Jag gjorde ett antal missioner till och där började man göra raka motsatsen med sämre resultat. Våran Bataljons chef på Ba01 litade på sina soldater och hade förmågan att höja deras förmåga istället för att ge dom ett förkläde iform av en officer som mest bara vba ivägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi glömmer inte!

      Tack för svar.

      Radera
  8. Bara ett litet påpekande kring genomsnittsbetygen.
    Före BA01 fick dom flesta värnpliktiga betyget 10-7-7, vilket även då var antagningskrav för utlandstjänst.

    Efter några BA-missioner insåg man dock att allt för många fick betyg som kvalificerade dom för utlandstjänst. Därför började man runt 1995 sätta lägre betyg på personer som man inte ansåg som lämpliga för utlandstjänst, och en person som 1990 lätt hade fått 10-7-7 kunde mycket väl några år senare ha fått betyg 10-5-5. Det var en hel den knorr när detta infördes, eftersom dom flesta rom ryckte in för värnplikt av äldre vänner hade fått höra att 10-7-7 fick man bara man skötte sig, varför betyg som 10-6-7 blev något av en förolämpning för många.

    Hade varit intressant att se en jämförelse över genomsnitt av satta betyg under olika värnpliktskullar.

    SvaraRadera
  9. BA01 har mig veterligen främst varit ett argument för att det inte var/är nödvändigt att övergå till ett yrkesförsvar för att kunna bemanna utlandsmissioner. Den diskussionen är numera främst av ett historiskt intresse eftersom vi numera har ett yrkesförsvar oavsett vad vi tycker om det.

    Men om vi trots detta anammar din argumentation har jag två frågor.
    1) Finns det en förmåga inom Försvarsmakten att inom samma tidsrymd ta fram ett förband med samma kapacitet som BA01 utan att åderlåta det övriga försvaret?

    2) Hur säkerställer vi tillgången på de kompetenta yrkesofficerare som du anser bar upp BA01? Det var brist på sökande till officersutbildning på FHS förra året och värnplikten var ett system om bidrog med både rekrytering och sållning inför officersutbildning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1. Inga problem egentligen, men det är klart att personal och materiel för en bataljon skickas ju utomlands så det är klart hemmaförsvaret blir lidande. Men det gällde BA01 med men i betydligt mindre utsträckning.

      2. Officerarna under BA01 var kanske inte mer kompetenta, men de var fostrade i en bättre anda. För att bredda rekryteringen så tror jag på snabbspår för Specoff av rätt virke till OF-utb. De bör då kortad utb och gå före externt rekryterade vid konkurens om platser. Sen tror jag vi skall ha militärt intresserade som målgrupp vid rekrytering till officer, inte som nu när man nästan aktivt vill stöta bort militärt intresserade unga.

      /Cylinderhatt

      Radera
    2. Apropå pkt 2. Här är jag djupt oenig med dig om en sak.

      Instämmer i den goda andan, det nationella försvaret med alla sina tydligheter och verklighetsnära syn.
      OF måste dock kunna stå på egna ben. Att rekrytera med "snabbspår" ur SO tror jag är helt fel. Jag tänker så här:
      - Vilka SO ska man konvertera? Är "rätt virke" de bästa? Antagligen. I så fall urlakar man fullständigt SO-skrået om det uppfattas att de som är tillräckligt bra, slipper vara SO och får bli OF istället. Exakt det provade vi i NBO, med resultatet att de s.k. specialisterna i själva verket var de icke-utvalda; de som inte kunde kommma vidare.

      Tiden också: en officer, i synnerhet ett truppbefäl, bör vara ganska ung. Om vi toge SO och konverterade skulle de kanske komma ut som officerare vid pass 30 i bästa fall.

      Snabbspåret kommer ju inte kunna vara snabbare än den tid kadetten klarar av sin yrkesexamen i krigsvetenskap, vilket ju är kravet för en officersexamen. Även om viss tid kan tillgodoräknas - men det är inte mycket, vet jag av konkret erfarenhet i förbandet - hamnar man på flera års extra utbildning (I flottans överutbildningskoncept på fyra extra år).

      Ska de sedan fortsätta en normal OF-karriär riskerar vi att hamna tillbaka i NBO-fiaskot med +40-åriga kompanichefer och "först förband, sedan stab"-successionen, vilken är farlig. Åldern på truppförande officerare ska snarare tryckas nedåt.

      Det som är viktigast, enligt mig, är att än mer tydliggöra skillnaderna mellan SO & OF-arbetsuppgifter, på kort och lång sikt. Se till att detta avspeglar sig i utbildningarna (som det inte gjorde under ungefär 2009-2013). Om man har dugliga truppförande SO, ska de fortsätta vara det, gå långt som det och på sikt vara sakexperter inom sin funktion. Som jag sagt tidigare, en nyckel i detta är att ffa HKV snarast jobbar in OR8-befattningar där det behövs djupsakkompetens, även om det sitter en lustig gammal övlt på befattningen där idag. Samt motsv på skolor, centra, FMV etc.

      Ett bra sätt att bredda rekryteringen vore att göra som försvarsbeslutet säger, att rekrytera OF som har en akademisk examen. Sådanan som har intresse för yrket och har klarat av den akademiska delen. Ett års renodlad befälsutbildning på det. Jag är ju helt för att om vi ska ha en akademisk OF-utbildning, ska den akademiska delen vara allmänna ämnen och inte det lite för konstruerade krigsvetenskap.

      Radera
    3. Du har rätt till del. Det är dock så att många andra länder har spår för MCOs att bli officer. Det bör finnas i Sverige med.

      Sverige saknar dessutom många ledningsnivåer. Det gör inget om vi har lite äldre kompanichefer. Jag håller dock med dig om att OF bör gå in och ur stab i karriären.

      Radera
    4. Principiellt ser jag inga problem med en övergång, som ju fungerar i andra länder. Dock ser det mycket olika ut, så Sverige behöver bestämma sin modell i så fall - och den har ju funnits i flera tidigare befälsordningar! De andra länderna har också väletablerade, oavbrutna och fungerande flerbefälssystem, djupt rotade i organisationens normer. Där är Sverige inte tillbaka än. Den politiska målsättningen med NBO var såtillvida lyckad, man slog sönder de olika yrkeskårerna.

      Min invändning är i första hand NÄR. Jag ser det som en förutsättning att det nuvarande befälssystemet sätter sig mycket mer först, så att alla vet hur vi ska tänka när vi väljer att utveckla en duglig SO vidare i SO-karriären resp. när vi bedömer att just den dugliga SO:n ska växlas över till OF. Den bedömningsmodellen får inte bli för spretig och måste till stor del få växa fram. Detta riskerar bli farligt om vi gör det fel.

      I tid tror jag vi kan vara mogna för detta typ när de första SO (ur nya utb.systemet) blir OR9. Grenen ska växa klart innan vi börjar ympa på den så att säga.

      Nog sant om ålder på kompch. Viktigaste dock principen att vara stabsoff på högre nivå före chef på lägre.

      Radera