fredag 22 april 2016

Stridsfordon 90 i Afghanistan?

En teknisk lösning på ett taktiskt problem

Det känns extra kul att skriva om det här rykande inaktuella ämnet nu när all fokus ligger på nationellt försvar. Jag ser det som en ram för taktikdiskussioner, en ram som känns betydligt intressantare än momentövningar på övningsfälten, vilken är den ram som nu oftast är gällande vid stridsteknik- och taktikdiskussioner i armén.

Begreppen operation och taktik är allmängiltiga begrepp oavsett ledningsnivå eller förbandsstorlek. Det finns attityder i debatten som gör gällande att stridserfarenheterna i Afghanistan inte är giltiga, främst pga att fienden var lågteknologisk. Jag vill hävda att de som argumenterar på det sättet har en felaktig bild av vad en militär chef sysslar med. Det handlar om att i en specifik situation disponera de metoder och resurser man har till förfogande på bästa sätt för att lösa uppgiften. Samma chefer som var bra på att genomföra operationer och leda strid i Afghanistan är antagligen bra i ett annat sammanhang med högteknologisk motståndare och i nationellt försvarssammanhang. Generellt finns ett alldeles för stort fokus på metoder och för lite på taktik i svenska armén. Nedan utdrag ur MSD16:
Det finns väldigt mycket detaljer som nu är utelämnade men, för att inte göra det helt ointressant för lekmän valde jag ändå att ta med en hel del bakgrundsbeskrivningar. Jag vill undvika att första svaret i kommentatorsfältet blir: "Men strf 90 har ju större kanon än patgb 203!". Vi får se ifall min poäng når fram, antagligen inte, förbandskulturernas starka prägel, på gott och ont, hindrar nog det.

Stundtals kommer det jag skriver te sig oförståeligt för civilpersoner. Det kommer även vara delvis svårgreppat för de militärt bevandrade som inte har insikt i de exakta förhållanden som rådde för det svenska ISAF-förbandet. Det kommer också vara chefer i ISAF-missionen som inte känner igen sig alls i vad jag skriver. Därför måste jag, för att förklara min ståndpunkt, förklara sammanhanget så som jag uppfattade det.

Det råder nästan enighet i armén på att strf 90-införandet i svenska ISAF-bidraget var väldigt lyckat och avsevärt bidrog till att uppdraget löstes bättre. Jag har kollegor som försökt argumentera om motsatsen på skolor och nästan mötts av fientlighet trots, i mitt tycke, god argumentation. Självklart antar jag utmaningen och försöker en gång till! Nu har åren gått och ett annat perspektiv på insatsen kanske har infunnit sig hos de flesta som deltog och därmed kan blicken lyftas något.

Det är viktigt att påpeka att detaljerade uppgifter om taktiskt och stridstekniskt uppträdande vid egna enheter samt vår kunskap om aktuella fienden var skyddsvärd information för några år sedan men är numera att klassa som krigshistoria. Jag bedömer det  som helt inaktuell information, annars hade jag ej skrivit blogginlägget.

Vi har i och för sig icke-stridande personal kvar i Afghanistan och vi har förband i Mali, men den information jag presenterar här har minimal koppling till Mali-insatsen eller RSM. Det står mer detaljerad information i helt öppna erfarenhetsdokument hur som helst.

För att få fram mina argument kommer jag beröra stridsteknik och taktik för både fienden (ja, jag använder ordet fiende på bloggen, tycker att det stämmer bättre med svenska språket och det internationellt giltiga "enemy" än det sportiga "motståndaren" som introducerades för ett antal år sedan) och egna förband. Det finns dock materiel och stridsteknik som fortfarande är aktuell för insats, de kommer jag inte beskriva i detalj.

Jag har som källhänvisning att jag ögnat igenom nästan samtliga lessons learned-rapporter som avhandlar stridskontakter och som inte är hemliga samt en ganska stor mängd anekdoter och beskrivningar från olika kollegor som tjänstgjort på missioner från FS15-FS23, samt självklart mina egna erfarenheter. De muntliga beskrivningar av stridsförlopp som jag tagit del av är i regel mer självkritiska och tar upp tillkortakommanden på ett helt annat sätt än i officiella rapporter. Det är nog så att enskilda taktiska misstag av mindre art utelämnas i torra officiella rapporter. Bara vid egna skadade eller döda utreds det grundligt orsaken till förlusterna. Självklart har jag även FMs officiella erfarenhetsrapport från Afghanistaninsatsen som källa, men den går emot min egen ståndpunkt i strf 90-frågan av olika skäl som jag kommer in på senare.

Avgränsning

Min ram jag diskuterar i inlägget är uppgiftens lösande i upp till kompanistridsgrupp. Det var för att öka förmåga till framförallt strid i denna ram som stridsfordonen infördes i ISAF-insatsen. Jag vill inte involvera mig i principiella COIN (counterinsurgency/ upprorsbekämpning)-diskussioner i stort eller bryta i ISAFs operationsplaner eller, gud förbjude, diskutera politik.

ISAFs operationsplan och svenska mandat och operationsplaner ändrades under tiden FS15 till FS23  samt operationers taktiska och stridstekniska genomförande skiljde sig till del mellan missionerna på grund av olika chefer och förbandskulturers påverkan. En annan stor skillnad är att tidiga missioner hade stort inslag av "ISAF only"-operationer medan senare missioner i princip enbart arbetade med ANSF (samlingsbegrepp på afghanska säkerhetsstyrkor) som partnerförband. Man kan även hävda att svenska ISAF-enheter enbart stödde ANSF som i sin tur var de som genomförde upprorsbekämpningen, framför allt i senare missioner med partnereringsfokus.

För min argumentation har detta i slutändan ingen särskild betydelse egentligen.

Svenskar i strid

Det är hundratals svenskar som varit i strider på liv och död i Afghanistan. Strid är en väldigt extrem upplevelse som kan sätta djupa spår i de som varit med. Under striden kan det vara dödsångest såväl som eufori, det kan efter striden vara stridens konsekvenser i form av skadade och döda sargade kroppar eller känslor av skuld och skam eller känslor av oövervinnerlighet. För de i förbandet som inte var direkt involverad i striden kan känslor av  frustration och utanförskap infinna sig, Vid hemkomst kan olika typer av kvarvarande besvär vara livslånga. Känslorna är starka och på riktigt. De är dessutom undertryckta i insatsområdet då alla soldater och befäl är uppgiftsfokuserade.

Det är därför känsligt att kritisera enskildas handlingar eller otillräcklighet som kanske ledde till egna skadade och döda. Jag kommer därför inte kommentera enskilda händelser i detalj utan helt generalisera till typsituationer, men de som varit där känner nog igen sig. För mig är svenska soldater som varit i strid hjältar, de har gjort sitt yttersta och tillsammans med sina kamrater försökt döda fienden, undvika att bli dödade själva och löst uppgiften som Sveriges folkvalda har bestämt.




Syftet med striden

Upprorsbekämpning är ett komplex koncept som innefattar mycket mer än militära förband utan berör alla dimensioner, även den politiska, men om man som jag avgränsar det till resonemang om stridskontakter på plutons- och kompaninivå så är det relativt enkelt.
  • Antalet insurgenter skall minska - detta kan göras genom att gripa dem, döda dem i strid, eller att de frivilligt lämnar upprorsgrupperna.
  • Antalet nytillkomna insurgenter skall minimeras - detta görs genom att inte befolkningen tvekar på vilken sida som har kontrollen om området/ landet samt att inte civila ges incitament av känsloskäl att gå med insurgenterna, tex om egna släktingar eller dylikt skadas av ANSF eller ISAF. Faktorerna är många, men i slutändan kan de flesta faktorer härledas till kontroll över territorium.
Att ha ständig kontroll över viktig terräng är helt centralt och var en av de största problemen med ISAF-operationen. Det fanns helt enkelt för lite trupp för att lösa uppgiften, då inräknat både ANSF och ISAF. Därtill anser jag att svenska truppen i ISAF disponerades på ett felaktigt sätt, men det är en annan diskussion som jag ej utvecklar här. Ja, det var som det var, nuförtiden finns det ännu mindre trupp och av sämre stridsvärde!
Minskningen av insurgenter skedde på många sätt där en av de viktigaste var att decimera ledarskapet med specialförbandsoperationer. ANSF och ISAF markstridsförband hade oftast en annan roll som handlade om allt från att visa närvaro till att genomföra operationer där terräng skulle besättas i ett syfte, tex att genomföra gripanden eller genomsöka byar och byggnader efter vapengömmor eller i övrigt tillse att ANSF kunde utöva afghansk myndighetsutövning. I många områden krävdes ISAF-stöd för att ANSF överhuvudtaget skulle våga sig ut för att lösa sin uppgift att upprätthålla lag och ordning i landet. Man kan fråga sig hur de gör nuförtiden, utan stöd? Jag har min gissning och det är att ingen myndighetsutövning genomförs alls i de områden där förut ISAF var en förutsättning.

Men, när väl reguljära markstridsförbanden fick stridskontakt pga att de trängde in i insurgentkontrollerat område så hade även de en viktig roll att fylla i minskandet av antal insurgenter. Nedkämpande och tillfångatagande av insurgenter är en del men framför allt behövde striden vinnas för att inte förtroendet för ANSF/ISAF skulle minskas och därmed insurgenternas makt öka i byarna.

En viktig sak att poängtera är att huruvida civilbefolkningen gillade ANSF/ISAF var av sekundär betydelse i sammanhanget. Missförstå mig inte, det är klart att lokalbefolkningen skall gilla oss, men det räcker inte. Svenska ISAF-enheter var nästan alltid omtyckta av civilbefolkningen, där vår omsorg om civila och vår genuina vilja att hjälpa landet var allmänt erkänd, men det spelade ingen roll egentligen. Det är huruvida befolkningen ger stöd till insurgenterna eller inte som är det viktiga. Om insurgenterna har huvudsaklig kontroll över området och kan ta ut skatt mm så kommer befolkningen stödja de maskerade talibanerna på natten hur mycket de än gillade glada svenska soldater när de var på besök på dagen.

Jämför det med beskyddarverksamhet av restauranger i Sverige, enskild restaurangägare gillar nog polisen mer än HA, men det spelar ingen roll. Restaurangägaren stödjer och ger pengar till HA ändå pga att polisen saknar medel och mandat att skydda restaurangägaren adekvat.

När vann man striden?

Jag anser att man måste se begreppen vinst och förlust ur civilbefolkningens ögon och om det gav mer eller mindre förtroende för ISAF förmåga att upprätthålla säkerheten. En annan viktig aspekt är också huruvida ANSF har förtroende för ISAF. Att fly föll inte i god jord hos ANSF.

Om insurgenterna utför ett eldöverfall och ISAF drar sig ur och åker hem till campen så har de de facto försvarat terräng från ISAF-anfall. I byn som försvarades så kommer insurgenternas status ökas avsevärt och förtroendet för ISAF minska. Vissa tycker kanske att en stridskontakt där en svensk patrull drog sig ur och klarade sig oskadade var en lyckad strid, det kanske stämmer om man bara ser till den enskilda patrullens hälsa, men jag anser att man har förlorat striden.

Om man vid stridskontakt anfaller och tar terräng och därmed  nedkämpar fienden eller driver honom på flykten så har man vunnit striden, speciellt om man är kvar länge i byn efteråt och kan exploatera segern. I striden får dock inte civila skadas eller deras hem förstöras, då är striden i de flesta fall att se som ett misslyckande.

Ett exempel från när det begav sig: En stridspatrull bestående av en mindre enhet med fåtal fordon som gav sig av för att reka i ett avlägsen och bergig del av det svenska ansvarsområdet. De hamnade i strid, fick flygunderstöd och fällde flera 2000lbs JDAM-bomber mot fiendens stridsställningar. De nedkämpade garanterat flera fiender och var helt oskadda själva. Överlag väldigt bra presterat av svenskarna under striden. Men de hade varken styrka nog eller uppgiften att exploatera segern utan åkte hem till campen. Så även om de decimerade insurgenterna så är det tveksamt om det gav effekt på sikt. På Talibansidan firades säkert martyrerna som hade hindrat ISAFs framryckning och effektivt försvarat bergspasset. Förlust för ISAF.

Det finns många exempel på bra prestationer från svenskar i strid, betydligt fler än de dåliga. Dock kan långt ifrån alla betecknas att ha vunnits ur min specifika definition. De finns några riktigt usla prestationer, oftast var detta av enheter som inte hade strid som huvuduppgift, där tex svensk materiel har övergivits och förlorats till talibaner och enheter som flytt strider utan att ens skjuta tillbaka. Det finns även exempel på enheter med strid som huvuduppgift, dvs skytteplutoner, som varit vad jag skulle betrakta som fega i strider och inte agerat för att ta initiativet. Men överlag är svenskars insatser i strid något för Försvarsmakten och Sverige att vara stolta över. Svenska soldater och förband har vad som krävs.

Fordonsparken i Afghanistan

Nu till det huvudsakliga ämnet. Jag kommer inleda med en liten jämförelse mellan de olika fordonsalternativ som förbandet hade i olika perioder. Valet av fordonspark var en kombination av uttalade behov i insatsområdet och vad som fanns tillgängligt i FM vid tillfället.

Skytteplutonerna var utrustade olika på olika missioner, men pga av vissa fordons storlek eller begränsade räckvidd (körsträcka på eget medfört drivmedel) så hade nästan alltid skytteplutonerna helt eller delvis dubbel fordonspark, i varje fall sett till hela skyttekompaniet, om de hade ett stort fordon som huvudfordon.

Fordonens bredd är av en betydelse som inte skall underskattas i den specifika insatsen. Många av de platser där talibanrörelsen hade sina basområden i svenskarnas område var i denna typ av bergsterräng med smala lervägar där patgb 203, strf 90C eller BV10S var uteslutet att använda. I de senare missionerna genomfördes i princip alla operationer med ANSF som samtliga har lätta fordon som tex pickuper och på sin höjd bepansrad Humvee. Dessa förband kunde patgb 203 ha svårt att följa. Även strf 90 har svårt att följa ANSF på ett vettigt sätt mht bredd och att banden förstör vägar och diken för efterföljande enheter.

Räckvidden hade betydelse sett till hela området, men i West of Masar e Sharif (WoM) som var under många missioner det huvudsakliga operationsområdet för skyttekompaniet, så var avstånden kortare och räckvidden hade mindre betydelse.

En sak som kraftigt hämmade strf 90C och BV10S mycket bra terrängframkomlighet utanför väg var att i tex WoM så var det inte aktuellt att köra sönder bevattningskanaler på rutinpatruller. Det skulle inte gynna civilbefolkningens stöd om svenska bandfordon totalförstörde jordbruket. Vid strid eller omedelbart förestående strid är det en helt annan sak - då är det självklart bara att köra överallt. Den stora förtjänsten med bandfordonens möjligheter att undvika de väglagda IEDerna hämmades av detta. Särskilt allvarligt blev detta faktum för BV10S, som hade riktigt dåligt IED-skydd i praktiken. BV10S nyttjades ej heller särskilt ofta av förbandet, de infördes under FS22 för den exakta situation som var gällande under FS19 vilken var helt överspelad vid tiden när fordonet blev operativt under FS23. Så kan det gå. Jag klandrar inga chefer för det beslutet, de tog ett beslut på lite underlag för att försöka öka effekten, men det blev väldigt dyr kostnad per patrull för BV10S om man säger så...

Stridsfordonets förtjänster

Om man bortser från alla övriga faktorer så presterade strf 90C utmärkt i de allra flesta strider den deltog i. Den överlägsna stridstekniska rörligheten, skyddet och de bra sensorerna kombinerat med eldkraften gjorde strf 90-plutonen fullständigt överlägsen motståndet i direkt stridskontakt. Jag vet inga officiella siffror, men jag skulle gissa att strf 90-plutonen har nedkämpat flest fiender av det svenska bidraget. Fordonet är ett resultat av fantastisk svensk ingenjörskonst och verkligen något att vara stolt över. Sen är stridsfordonet inte oövervinnerligt, vanliga RPG-7 har haft genomslag och allvarligt skadat svenska soldater samt strf 90 har åkt på IEDer med skadade soldater som följd.

Ett stridsfordon är inget utan bra soldater, besättningar och chefer. De skall ha mer beröm än fordonet.


Det taktiska problemet

Jag har tagit en helt slumpmässig del av svenska ansvarsområdet för att skapa någon form av arketypiskt scenario att utgå från. En kort beskrivning av bilden som är ganska typisk för terrängen WoM. Det rödmarkerade är byar som kontrolleras av eller huserar talibaner och därför är ANSF intresserade av att verka i den terrängen. I norr finns Balkhfloden med få övergångar som boxar in området. Ca 4 mil öster om detta område är den svenska campen grupperad. Svarta pilen i nedre vänstra hörnet är 1 km lång. I anslutning till fälten finns intrikata handgrävda bevattningskanaler som försörjs av Balkhfloden. Fälten kan därför vara våta även mitt i sommaren och då oframkomliga för hjulfordon. Även torra fält har bevattningskanaler som är hjulfordonshindrande. Generellt sett kan hjulfordon ur ISAF eller ANSF enbart nyttja vägarna.

Viktigt ingångsvärde är att detta är rutinverksamhet, det kanske blir strid en gång på 20. Därför kan man inte förstöra civil infrastruktur varje gång, utan bara när det är militärt nödvändigt och proportionerligt vid stridskontakter.

Hur skall terrängen besättas?


Ur fiendens perspektiv

När ISAF-kolonnen är på väg mot området så larmar en kedja av informatörer insurgenterna. IEDer (prickarna) armeras och stridsställningar (bågarna) besätts. Stridsställningarna var ofta i byggnader, sk compounds, som insurgenterna tog från de civila. Civila är ofta kvar i byggnaderna och insurgenterna visade aldrig hänsyn till civila vid val av stridsställningar. Det är många svenska förband som hittat livrädda civila i de byggnader insurgenterna stridit från.

Fiendens val av stridsställningar och placering av IEDer var i WoM till 99% avsedda för att verka mot en fordonsburen styrka som nyttjar vägar. De exempel på IEDer som varit utanför vägbanan var oftast som en del av ett komplext eldöverfall där trolig motanfallsväg i terrängen minerades med IEDer, men det var ytterst ovanligt.



Den vanligaste taktiken

På grund av IED-hotet och att enheterna är bundna till att nyttja vägarna så anfaller kompaniet på kolonn på en väg där vägen söks nästan hela vägen efter IEDer. Anfallshastigheten är i långsam gångtakt. Strf 90-plutonen är kvar i ett bakre läge, observerar och understödjer, men tar sällan terrängen framför kompaniet med hänsyn till de odlade fälten och risken att köra fast i leran. Att köra på vägen innan den är sökt är en för stor risktagning.

Svagheten med den här taktiken är uppenbar. Det är förutsägbart och lätthanterat av fienden. Klassiskt händelseförlopp är att svenskarna hittar eller åker på IEDer efterhand. Blir påskjutna från bebyggelsen och strid sker på långt avstånd. 90-plutonen framrycker in i eldställningar. Målupptäckt är mycket svårt och det finns civila att ta hänsyn till när man skall nyttja automatkanonen. Det skall vara väl identifierade fiendemål om man skall skjuta 40 mm kulspränggranater in i eller över compounds där civila kan gömma sig. Slutligen så kanske förbandet har löst uppgiften och säkrat den terräng de skulle så att ANSF kan agera, men insurgenterna har hunnit dra sig ur med sina motorcyklar på småstigar inne i byarna. Ibland så bara gömde de vapnen och poserade som civila.

I de fall ISAF avbröt anfallen och drog sig ur så bedömer jag det som en stor propagandaseger på insurgentsidan. Den svenska chef som tog beslutet kanske hade mycket goda skäl, tex civilläget eller balanserade riskavvägningar mellan uppgiftens viktighet och risk för skadade svenskar. Det spelar ingen roll, vi förlorade ändå.

Övriga plutoner kan självklart anfalla ur fordonskolonnen till fots eller sakta fortsätta längs vägen i sakta gångtakt. Huruvida förbanden har anfallit till fots efter stridskontakt berodde ofta på förbandsbakgrund på svenska styrkebidraget.

Det skall tilläggas att det alltid snabbt kom en ansenlig mängd flygunderstöd vid samtliga stridskontakter, vilket medgav att minsta enhet med en JTAC fick betydande eldkraft till sitt förfogande. Det var allt från olika typer av attackflyg (A-10C, F-16, F15E, F/A-18 mm), bombflyg (B-1B) och attackhelikoptrar (AH-64) samt UAVer, ibland beväpnade. MEDEVAC-helikoptrar i obegränsad mängd på mycket korta anmarschtider var normalfallet vid skadeutfall.

En förbättrad variant av taktiken var att låta avsutten trupp ta terräng på ett djup av 300-1000m framför huvudstyrkan. Detta gjorde ofta att mer oförutsägbara anfallsriktningar kunde nyttjas samt att man undvek att gå på vägar och därmed undviker det största hotet - IEDer.


Taktiken vi borde nyttjat

Det bästa sättet för att komma innanför fiendes beslutscykel och skapa någon form av överraskning är att en tillräckligt lång tid innan innästla med avsuttna skytteplutoner, gärna nattetid för att undgå upptäckt, och besätta viktig terräng. Då hade vi stört och i många fall hindrat armering av IEDer samt fiendens besättande av stridsställningar. Fiendens urdragningsvägar hade störts. Det fina med avsutten framryckning är att man kan undvika IEDer mht att de i oftast låg i vägbanan.

Innästlingen skulle även kunna ske med trupptransporthelikopter, men det var en exklusiv resurs som sällan kunde nyttjas av svenska ISAF-förband offensivt. Sen är en luftlandsättningsoperation med annan nations flygförband en väldigt planeringskrävande process.

Huvudstyrkan har då en mycket större möjlighet att komma fram ostört. Man kan hävda att det är lite våghalsigt att innästla med lätt beväpnade skytteplutoner med kanske flera km till egna förband, jag anser att det är betydligt säkrare än att åka fordon på vägarna. Titta bara på skadestatistiken.

En vältränad svensk skyttepluton hade tillräckligt stridsvärde för att vinna mot alla fiender som WoM kunde uppbringa. Så enkelt är det. Vid stridskontakt så hade vi dessutom hela ISAFs flygunderstöd och ISR-resurser samt MEDEVAC var ändå helikopterbaserad så fordon behövdes inte för striden.

Enda nackdelen med förfarandet är att det kräver välutbildat lätt skytte som känner sig trygga att strida till fots. Det kräver också att vissa resurser kan framrycka till fots med skyttedelarna, bland annat IEDD och JTACs. Det var ofta inget problem men ibland var det omöjligt. Alltid kopplat till förbandskulturella orsaker.

Varianter av denna taktik har jag personligen genomfört i insatsområdet, alltid med resultatet att fienden drog sig ur utan att ta striden. Min bedömning är att osäkerheten på vår exakta gruppering när vi inte var vägbundna ledde till att de inte vågade ta striden.



Problemet med stridsfordonen

Problemet med strf 90 var att de var en underhålls- och platskrävande resurs i den svenska enheten. Användbarheten i hela området var begränsad mht räckvidden och fordonets storlek. En pluton nischades och fick begränsad användbarhet i andra uppgifter även om de hade dubbel fordonspark.

En lätt utrustad svensk skyttepluton hade eldkraft att vinna alla strider. Varför då binda upp så mycket resurser för att i vissa situationer ha fullständigt överlägsen eldkraft? De logistiska resurser som stridsfordonen nyttjade skulle få betydligt mer effekt om den lagts på annat, det är min absoluta övertygelse.

Införandet av stridsfordonen gjorde också att tankar låstes fast och mekaniserad strid blev "överideologi" i taktiskt lösande av operationer och stridskontakter.

Stridsfordonens införande var en teknisk lösning på ett i grunden taktisk problem.

Förbandskulturens stora påverkan

De flesta skyttekompanier mellan FS15-FS23 hade chefer med bakgrund i mekaniserade förband. Det är den enskilt största anledningen till lovordandet av stridsfordonens införande. Steget att lämna fordonen och strida helt till fots är väldigt långt för vissa chefer i mekförbanden. Det gör att det taktiska spelrummet för styrkan under lång tid var hämmat. Det är bara att se hur andra ISAF-nationer nyttjade lätt infanteri och konstatera att Sverige är långt efter. Det är självklart konsekvensen av nedläggningen av svenska infanteriregementen på 90-talet och även arméns skolor som traditionellt är väldigt mekförbandstunga lärarmässigt.

Kvalificerade lätta skytteförband är en förmåga som i allra högsta är grad relevant även i nationell kontext.

Det optimala förbandsbidraget inom ram

Om man skall drista sig till att spekulera i fordonstyp för skyttekompaniet som skulle varit optimalt sett till insatserna FS15-FS23 och de resurser som fanns så anser jag att det skulle sett ut som följer:

Skyttekompani med Galt som fordon. Galten kan framrycka med ANSF nästan överallt och beväpning med ksp58/ tksp var fullt tillräckligt. Inga dubbla fordonsparker. Förmåga till uppträdande som avsuttet lätt skytte.

Man skulle även kunna tänka sig att det svenska HKP16-bidraget istället skulle varit en utpräglad nationell resurs för trupptransport. Det skulle underlättat för att kunna nyttja luftlandsättningar oftare.

Avslutning

Det blev ett väldigt långt blogginlägg och ändå är det mycket jag har kvar att säga. På något sätt är min poäng att det inte behövdes stridsfordon för att vinna striderna. Därför var den logistiska kostnaden för tung. Detta oaktat förmågan till avsutten strid i förbandsbidraget.



17 kommentarer:

  1. I exemplet med en sammanstöt som resulterar i att man fäller ett antal JDAM:s mot talibanerna så finns det ytterligare en aspekt att fundera kring. Kostanden for att anlita ett tiotal Afghaner, inte nödvändigtvis talibaner, understiger troligen kostanden for att hålla flygplanet i luften och de JDAM:s som släptes med en eller ett par tiopotenser. Och då går vi inte ens in i alla indirekta resurser som lagts på personal, minskyddade fordon, e.t.c. Så även om resultatet av sammanstoten är noll förluster hos ISAF/ANSF så har de som finansierat talibanerna vunnit det ekonomsika slaget. Hade jag varit nagon som spelade det långsiktiga spelet så hade jag varit mycket nöjd över den räntan på min investering. Kan tänka mig att t.ex. Daeshs framfart har gynnats av att USA både är krigstrött och har spenderat stora pengar på att slåss Irak och Afghanistan.

    Love Alm
    @DrLoveMachine

    SvaraRadera
  2. Jag hävdar bestämt att verklighetsbeskrivningen och problematiseringen i detta inlägg vilar på helt felaktig grund. Orsaken som omöjliggjorde avsuttet uppträdande på något större avstånd från fordon under Afghanistanmissionerna var bibehållandet av sjukvårdsberedskapen. Den reglementerade sjukvårdsberedskapen, ett bivillkor skrivet i sten, kunde inte garanteras för avsutten trupp som uppträdde likt "taktiken vi borde nyttjat"-exemplet varför operationer inte lät sig planeras på dylikt sätt. Att det stundtals skulle ha medfört stora fördelar råder det inget tvivel om och majoriteten var medvetna om detta. Speciellt trupp som luftlandsatts med helikopter för att kontrollera utgående vägar från ett operationsområde hade varit till mycket stor nytta, vilket alla erkände och helikoptrar fanns. MEN, "då sjukvårdsberedskapen inte kan garanteras är det uteslutet".

    Sammanfattningsvis. Stridsfordon 90 i Afghanistan hade liten inverkan på det avsuttna uppträdandet. Det villkorades av helt andra orsaker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta inte din missions COs avdömningar för allmängiltiga. Sjvberedskap kan och har upprätthållts med legitimerad personal till fots. Det har vid flera tillfällen genomförts dylika operationer med svenska ISAF-förband till fots med avsevärt avstånd till fordon.

      Sen är det klart att när helimedevac-statusen är RÖD så måste annan transport säkerställas.

      Det är inte främst stridsfordonens fel att inte mer avsutten strid nyttjades, det var en kunskaps- och förmågefråga.

      Tack för mothugg!

      /Cylinderhatt

      Radera
  3. Tyvärr säger din tabell om skydd m.m. ingenting för en nörd som jag.
    Om du översätter STANAG-Klasserna och beskriver vilken version och vilken typ av "bolt on" version/typ/fabrikat de olika fordonen har så får du nog en helt annan bild av verkligheten.

    Om jag minns rätt så var mintåligheten på de första Galtarna i storlek som en hockeypuck och ca 150 gram sprängämne.

    Bandvagnshistorian är nog något som kräver ett eget kapitel. Hur man kunde ta detta beslut vittnar väl mer om den panik och frustration som FM kände vid tillfället. Om jag minns rätt hade England haft förluster i storleksordningen 25 procent av vagnparken!
    Den påhittade paniken angående Hkp16 och sjukvårdsberedskapen är nog också något som kräver mer text och utredning.

    Vad det gäller CV90 så krävdes det en del offer av både vagnar och personal i AFG. Vissa versioner var absolut inte speciellt tåliga mot IOD.
    Det blev faktiskt även ett svenskt dödsoffer i en CV90 av en IOD. Soldaten kom från Lysekil och tjänstgjorde för tillfället i den Norska hären.

    Jag kan väl tycka, så här i efterhand att hela missionen präglades av vilsenhet och nyvaket beteende. Saktfärdigt och lidande av resursbrist samtidigt som situationen eskalerade snabbare än vad FM kunde hänga med.

    Lite, vi tager vad vi haver, präglade mycket av besluten, som nog inte blev så bra alla gånger. Ibland upplevdes sopsortering som viktigare än allt annat:-))
    Vad jag upplevde som den mest frustrerande faktorn de gånger jag var där, var våra regler, ROE. Dessa blev snabbt kända och vår motståndare utnyttjade detta skickligt.

    SUCK!

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. Såg en Amerikansk rapport häromdagen som menade att AFG är tillbaka till läget före 2001. Vissa bedömare hävdar att talibanerna t.o.m. behärskar större områden i landet än då. Så jag undrar, alla vunna strider till trots, om vi inte förlorade kriget:-((

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dina teoretiska siffror, vilket ett fältsvin som mig är helt medveten om säger väldigt lite om det verkliga skyddet.

      Galt gen 1 klarade riktigt kraftiga IEDer pga markfrigång och faktumet att IEDer i aktuella området oftast gick långt fram under fronten.

      Strf 90C blev bara dålig i IED-skyddet när den fick kontakt med buken i marken och ingen markfrigång fanns. Annars helt ok.

      Klart att kriget är förlorat, där är vi helt överens, att det var meningslöst eller förjäves, det håller jag inte med om.

      Med vänlig hälsning,

      Radera
    2. Min erfarenhet på plats av Galten gen 1 är att den inte tålde hålor i vägen:-) Stod mest på verkstad och väntade på delar till fjädring och hjulaxlar!

      Senare versioner blev bättre men tyngre och otympligare. Dessutom var tendensen till att överlasta dem och få dem i "vältklasse" stor.
      Galten gen 1 kallades för en "sysselsättning för alla". Vet inte hur många timmar, dagar, veckor som gick åt för att bärga, bogsera och reparera dessa fordon.

      Varför jag skrev om STANAG-klasser är att ett fordon kan ha väldigt skiftande skydd beroende på version, tilläggsutrustning m.m.

      Allt ifrån "klarar ej finkalibrig eld från och med 5.56 till klarar RPG version xx" o.s.v.
      Klassen "bra" säger mig ingenting.

      Varför man skickade ner 90C får väl sökas i pärmen med texten "nu måste vi göra något" på ryggen. Jag tror inte det finns några konkreta analyser eller underbyggda beslut om varför. Det var nog ett utslag av den tidens "åtgärdspanik", som helst inte fick kosta något.

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Jag vet inte hur man resonerade/tänkte (om man nu gjorde det) men man modifierade ett antal (tror det var sju stycken) stridsvagnar till hyfsad standard och tänkte skicka ner dem i något skede. Här skiljer sig de helt från våra standardvagnar och har en helt annan STANAG-Klass när det gäller skydd, på grund av tilläggsutrustning och aktivt pansar. Det kan vara stor skillnad även på äpplen och äpplen:-)

      P.S.2. Sedan tycker jag att skillnaden mellan (STANAG-klass 4569A) klass 1 (handgranatsstorlek) och klass 2 (sex kilo) under fordonet är något man bör ta i beaktande. Speciellt som vissa av de standardfordon som fanns hade klass 2 och 2B när Galten kom med klass 1!
      P.S.3. Med en viss typ av "bolt on kit" och viss ombyggnad/ändring av konstruktionen fick så småningom Galten (4569A)klass 2.

      Radera
  4. Galten hade "bra" IED-skydd i praktiken. Dvs soldater hade hög överlevnadsgrad om de åkte på standard-IEDen en dunk HME under fronten. Klart min matris var en förenkling, detta är ett blogginlägg, inte en teknisk beskrivning.

    När Galten kom på bredd så var den i senare versioner dessutom. Din beskrivning av teknisk tillgänglighet känner jag inte igen riktigt. Jämfört med den andra fordonsparken och det hårda nyttjandet så var det inget anmärkningsvärt.

    Galten var sammantaget det lämpligaste fordonet för insatsen, av de skäl som jag beskrivit i n förenklade matris, där i verkligheten tex hjulspårsbredden är det alternativskiljande mot tex patgb 203.

    Mvh

    SvaraRadera
  5. När jag skriver Galten gen 1, menar jag den första generationen av fordonet som levererades till FM och skickades ner till Afg.
    Detta var en "upphottat" variant av ett standardfordon och hade i princip inget speciellt skydd mot IED alls, endast hög markfrigång.
    FMV gjorde efter en kort tid en lista på 74 punkter och 43 sidor av åtgärder som måste fixas till på fordonet. Experter från Sydafrika kom och hjälpte till.
    Mer specifikt var det bakaxel och fjädring som inte pallade för de dåliga vägarna. Alla de andra felen kunde bero på vad som helst, damm, väta, undermålig kvalitet, felaktigt handhavande, o.s.v.

    Generation 2 blev nästan ett ton tyngre och fick en speciell utformning och annat material i karossen för att öka säkerheten.

    Man får inte glömma att Galten var en del av JAS-affären och att FM lyckades hitta ett användningsområde för fordonet var mer av en slump.

    Fordonet skulle även användas i NBG 08 men belades med körförbud då det välte ett stort antal gånger under utbildningen (vältklasse!)
    Viss ombyggnad och bestämmelser om last och fördelning av denna skrevs om.

    De gånger Galten slogs ut av fientlig eld, minor, mekaniskt fel eller vägbomber verkar stridsfordon 90 ha kommit till undsättning i samtliga fall. Talibanerna hade en dyrköpt respekt för kanonen och var ej villiga att duellera. De upptäckte snart också att de inte ens var säkra under dygnets mörka timmar för kanonen och ändrade taktik.

    Följer man spelet om när, hur och varför CV90 hamnade i Afg så verkar det ha varit ett helt politiskt beslut där FM stretade emot i det längsta.
    Opinionen krävde att man gjorde något och så verkar det ha blivit cv90.
    Ett av alternativen var att hyra in Norska CV90, ett annat var att skicka ner fordon utan besättningar? Det väsentliga verkar ha varit att man gjorde något, inte riktigt vad.

    Därför var nog CV90 i Afg en politisk lösning på ett politiskt problem och verkar ha haft väldigt lite militär inblandning i beslutsprocessen.
    Tyvärr inte ovanligt:-(

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S."Galten var sammantaget det lämpligaste fordonet för insatsen..."
    Nej, men eftersom det inte fick kosta något och personalen inte prioriterades (man förstod nog inte bättre) så var det enda alternativet. Det fanns många bättre alternativ på marknaden, om pengar och intresse funnits.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Galten var, av de fordon vi hade, det bästa alternativet. Det är min slutsats.

      Att CV90 kommit "till undsättning" i samtliga fall där galten rasat är helt felaktigt.

      Radera
    2. Körförbud under NBG08 är felaktigt det med.

      Radera
    3. Läser man rapporterna och beskrivningarna om händelseförloppen har jag faktiskt bara hittat ett tillfälle då CV90 inte var inblandat i hjälparbetet. Vid de tillfällen jag själv fanns på plats ryckte CV90 ut i samtliga fall. Givetvis kan det finnas andra tillfällen som jag ej fått ta del av eller inte hittat!
      Du verkar ju ha hittat några?

      Vad det gäller körförbud under NBG08 får du nog kontrollera en gång till. Fordonet välte ett flertal tillfällen under utbildningen och belades med körförbud. Efter utredning och viss ändring i instruktionen/handhavandet fick fordonet användas igen. Vi på den dåvarande teatern deltog i utbildningen av NBG08 så du får se detta som en förstahandsuppgift:-)(Bland annat bytte man samtliga fälgar på samtliga fordon på grund av obalans som ej gick att avhjälpa på vanligt vis.)

      Tomas Eklund, projektledare för Galten på FMV. 2008-09-09
      "Vi hade körförbud efter att några vält.... Och en del stillestånd får vi ta på oss, vi har inte fått reservdelsdistributionen att funka."

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Det skrevs mycket i tidningar och på bloggar om detta körförbud så du behöver nog inte bryta ryggen över att hitta mer information/fakta i ärendet. Misslyckas du får du återkomma.

      Radera
    4. När CV90 fanns på plats i QRU motsv så är det klart den nyttjades, dock finns det väldigt många tillfällen då den inte gjorde det, och det var aldrig oundgängligen nödvändigt. Bgbv90 var en fin resurs många tillfällen får jag medge.

      Tänk att jag inte har minnen av dessa körförbud trots att jag nyttjade fordonen vid tillfället. Kanske var de under kort tid? Eller inte under själva NBG08 utbildningstid?

      Oaktat har petitesserna ingen betydelse för min argumentation i blogginlägget.

      Radera
  6. Jag har inte någon som helst erfarenhet av afghanistan utan ser detta som en mer generell diskussion.

    Det som jag slagits av flera gånger när jag läst rapporteringen från olika insatser är att man hela tiden verkar göra misstaget att antingen med tillgängliga medel eller politiska begränsningar göra insatsen bakbunden och väldigt förutsägbar. Försvaret spelar sedan i händerna på denna situation med sin egen ängslighet och stelbenthet.

    Fienden kommer givetvis att anpassa sig till det uppträdandet som truppen har, om det inte finns stridsfordon eller tyngre materiel så vågar de kraftsamla, om det inte finns lättare fordon så kommer de att ockupera svår terräng eller kringränna truppen o.s.v. Låg teknologisk nivå betyder inte att de saknar intelligens, erfarenhet, träning eller taktisk flexibilitet.

    Jag håller i huvudsak med om analysen av vad som innebär vinst och förlust.

    Som jag ser det, för att en insats av det här slaget ska ha en chans att lyckas så behöver man ha tillräckligt med personal för att kunna uppträda över hela ytan med både hög frekvens och hög uthållighet. Det räcker inte att visa sig en gång varannan vecka och åka hem så fort det blir bråk. Detta innebär att när man dimensionerar så måste det börja i hur många soldater etc. man behöver kunna skicka ut kontinuerligt och hur stor ytterligare beredskap som behövs för att understödja dessa, hur stor den totala styrkan sedan blir är ganska ointressant. Det räcker inte heller att optimera fordonsparken efter terrängen utan man behöver även ha möjlighet till flexibilitet och att direkt kunna eskalera med egna medel vid motstånd, utan att först behöva ringa hem och fråga om lov och få svar eventuellt tre månader senare.
    Slutsatsen är att det dels krävs någon typ av integrerade stridsgrupper, dels behöver försvarsmakten bli bättre på att säga ifrån när numerär eller politiska inskränkningar gör det närmast omöjligt att lösa uppgiften och slutligen besluten och möjligheterna att ta beslut måste så långt som möjligt flyttas till personal på plats.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt i det mesta. Speciellt det om att motståndaren anpassar sig efter vår eget uppträdande, vilket var min huvudpoäng med blogginlägget, vi var förutsägbara och taktiskt "puckade". Jag har förövrigt varit en del av fenomenet själv.

      En viktig detalj i insatsen är hur säkerhetsläget kraftigt försämrades på kort tid, där MOT-konceptet snabbt renderades helt värdelöst kring FS17 och frmåt. Allt för klent beslutsfattande ledde till att styrkebidraget för sent transformerades.

      Jag håller med dig om uppgiftens behov av tillräcklig numerär, men jag anser att ANSF skulle tagit den rollen tidigare. Svenska bidraget skulle använts som en spjutspets för offensiva operationer i de farligaste delarna av ansvarsområdet. Dragit ANSF bakom oss.

      Att det lilla svenska bidraget bands fast i WoM på "kullen" så länge var både bra och idiotiskt samtidigt. ANA skulle självklart grupperat där tidigt, väl medveten om att de inte ville det.

      mvh

      Radera
    2. Problemet med numerären är kanske just att den planerades utifrån den bästa av världar, dvs att ANSF skulle ta över tidigt snarare än att man planerar för att klara det själva och sen trappar ner kontrollerat i takt med att ANSF faktiskt kan ta över.

      Radera
  7. Pete Blaber(2008) för ett resonemang om helikopterns överskattade roll vid infiltration. Han menar att det hänger ihop med det motstånd mot risktagande som blivit så stort i USA att det i sig leder till än större risker. Tycker det verkar som att värderingen av olika risker även för svenska förband görs utifrån politiska riskbedömningar. Att gå på en IED i ett fordon kan tolkas/framställas mer som en olycka än som resultatet av en krigshandling. Därför väljer man bort "taktiken vi borde ha utnyttjat" till förmån för taktiker där man i vart fall har sin politiska rygg säkrad. Det är naturligtvis även förbandschefer som uppträder politiskt här, hela vägen ned från riksdag och regering.

    SvaraRadera