söndag 8 maj 2016

Förbandsanda: Finns det några Green-Eyed Boys i Svenska Försvarsmakten?

Bokrekommendation!

Jag kan starkt rekommendera boken "Green-Eyed Boys: 3 Para and the battle for Mount Longdon". Det är en skildring av brittiska 3. fallskärmsbataljonens verksamhet under Falklandskriget. Det som verkligen lyfter boken är författarnas osentimentala kritiska förhållningssätt. Detta är inte en klassisk brittiskt hyllning till egna stridskrafterna, vilket både amerikanska och brittiska författare snabbt hänger sig till när det gäller egna krig, utan misstag och ofullkomligheter är fullt exponerade. Väldigt intressant och givande i det avseendet.

Boken tar avstamp i att beskriva förbandet åren innan kriget vilket ger en djup bakgrund. Bokens stora behållning är just resonemangen kring förbandsanda och krigarkultur, själva beskrivningarna av stridsplaner och manövrar är ganska enkla, men beskrivningarna av enskilda gruppers, soldaters och chefers öden med både egna vittnesmål och andras, gör att boken lyfter sig långt över andra böcker jag läst om slaget.

Det finns även ett mörker i boken. Beskrivningar av misslyckanden, av personliga öden och chefers otillräcklighet känns verkliga. Författarna tar även upp de misstankar om krigsbrott som fanns när boken skrevs, vilket väcker många tankar.

Jag kan inte hjälpa att jämföra dagens svenska försvarsmakt inom områdena ledarskap, förbandsanda och krigarkultur. Jag skall försöka ge mig in på ett resonemang om detta i blogginlägget.

Green-Eyed Boys

Vid tiden för Falklandskriget fanns det, på soldat och underbefälsnivån, en stark krigarkultur i Paras. De heltidsanställda soldaterna, ofta med bakgrund ur underklassen, började oftast sin bana i mycket ung ålder och växte sedan upp i förbandet, där värderingar och attityd fördes vidare från äldre till yngre. Många soldater hade plutonen och kompaniet som huvudsakliga familj. De övade på veckorna och söp och slogs på helgerna. Beskrivningarna av grabbigheten, supandet, slagsmålen och svineriet i boken är faktiskt ganska extrema även med min toleranta syn.

Officerarna hade inte lika långa tjänstgöringar i förbandet och hade kanske inte så stor kontroll över förbandskulturen som de trodde. Bland tongivande underofficerare fanns en krigarkultur som balanserade på gränsen mellan extrem och osund, dessa kallade sig när de begav sig för "The Green-Eyed Boys", vilket var en benämning på någon som var en riktig krigare, en hård jävel utan kompromisser. Motsatsen var "Blue-Eyed", en nedsättande kommentar om den som inte var tillräckligt dedikerad, någon som visade en mjuk sida eller kompromissade med krigsdugligheten.

Bland dessa tongivande soldater fanns tidlös krigarkultur. Längtan efter striden, längtan efter att få bevisa sig som krigare, hyllandet av fysisk och mental hårdhet, men också av föraktandet av motsatsen. Inslag av klassiskt hyllande av "den vackra döden" fanns den med. Paras var inga ödmjuka gossar, de såg ner på alla andra förband utom kanske SAS/SBS och Royal Marines, alla andra arméförband var "craphats" för Paras.

Dessa soldater med gruppchefer som kanske hade många år i yrket och extremt svårstyrda leddes i vissa fall av plutonchefer, som på grund av budgetneddragningar under 70-talet enbart hade 6 månader militär utbildning innan de tog befälet över en pluton Green-Eyed Boys. Lyssna på plutonssergeanten sa de visst på Sandhurst när det begav sig. Man förstår varför. Dessa unga första linjens officerare hade ingen möjlighet annat än att anamma krigarkulturen eller bli utstötta.

Cpl Stewart McLaughlin



Själva urtypen för en Green-Eyed Boy torde vara Stewart McLaughlin, en 27 år gammal gruppchef på 5. pluton. En bångstyrig slagskämpe med många disciplinstraff under karriären. Mest anmärkningsvärd är kanske att han blev utkastad ur SAS-kursen för att han slog en instruktör (!). En hårdför gruppchef men som även var mycket mån om sina soldater. En våldsam man med starka ledaregenskaper och mycket bra soldatfärdigheter. Officerare beskrev honom som oduglig på kasern men briljant i fält. Den mentalitet han besatt var helt enkelt inte fungerande hemma i fredstida Storbritannien. Det är, med dagens ögon, häpnadsväckande hur tolerant brittiska armén var med typer som McLaughlin. Kanske visste de att The Green-Eyed Boys skulle komma att behövas någon gång? Jag tror officerarna, trots alla disciplinproblem, var nöjda med att de var chefer över riktiga krigare.

Slaget om Mount Longdon

I den iskalla natten 11 juni 1982 anföll 3 Para det befästa höjdpartiet Mount Longdon. Fienden var nergrävd, bataljonchefen hade gjort en felaktig bedömning om fiendens kapacitet och de gjorde ett tyst anfall utan artilleriunderstöd, i tron om att fienden skulle fly om de överraskades,vilket de ej gjorde. Stridsplanen och utvecklingen blev så att B-kompaniet, där 5.pluton ingick, anföll i mörker, utan understöd, mot en eldöverlägsen fiende som var nergrävd med närmast 1:1 i styrkeförhållande. Värn efter värn rensades med handgranater, eldhandvapen och bajonetter. Understödet bestod bara av egna kulsprutor. B-kompaniet tog mycket stora förluster under anfallet, som tvingade till tillfälliga stridsindelningar under strid.

The Green-Eyed Boys var som konstruerade för exakt denna tid och plats. McLaughlin var alldeles plötsligt allt Storbritannien kunde önska sig där och då.

McLaughlins enskilda betydelse för 3 Paras lyckade slag och han personliga hjältedåd är väldokumenterade. McLaughlins medaljering uteblev, av mystiska orsaker, och kamp för upprättelse pågår bland veteraner än i denna dag.

McLaughlin skadades av artillerield i slutet på slaget, fortsatte dock strida under minst ytterligare 30 minuter med mycket svåra skador, vid senare egen marsch till samlingsplats så dog han av ytterligare granateld. Alla McLaughlins soldater överlevde slaget med bara en mindre skada, trots mycket aggressivt nyttjande.

Det finns dock ett mörker även här, med rykten om att det hittats avskurna öron i McLaughlins stridsutrustning, detta kanske var en del i att McLaughlins medaljciteringspapper "kom bort" i processen.

Krigarkultur eller professionskultur?

I dagens försvarsmakter, även den svenska, pågår ett medvetet arbete att utradera krigarkulturen till förmån för vad som kallas en "professionskultur". Jag förstår behovet av en försvarsmaktsgemensam värdegrund och syn på den militära professionen, men delar ej synen på krigarkulturen.

I markstridsförband och även andra stridande förband är viss krigarkultur en del av att se på sin uppgift på ett professionellt sätt. Jag hävdar att man inte kan bortse från krigaraspekten av yrket och sätta det i motsats till att vara professionell. Det är dock så att det är en stor skillnad på förband som har till uppgift att med direkt eld nedkämpa fiendens förband och övriga förband. Det är bara i stridande förband som krigarkulturen har plats att utvecklas fullt ut, men självklart finns vissa aspekter av krigarkultur i alla förbandstyper.

Vi ska ha en professionskultur med väl avvägd krigarkultur i stridande delar, anser jag.

Finns det plats för Green-Eyed boys i svenska försvarsmakten?

Det är lätt att hånle åt ett sådant påstående med hänsyn till det varumärke försvarsmakten försöker sälja.

Det finns plats för lite krigarkultur, men vi har gjort allt vi kan i FM för att effektivt stöta ifrån oss krigarpersonligheter. Dagens försvarsmakt är allt för intolerant för att acceptera de mindre värdegrundsmässiga avarter som kommer som ett brev på posten med utvecklad krigarkultur.

Jag har dock tjänstgjort med både soldater och befäl som jag skulle betrakta som klassiska krigare, dvs de drivs av en inre kodex som är bortom militär struktur, orderverk och bestämmelser. De uppvisar alla de klassiska krigarkulturella detaljerna som stridsvilja och längtan efter att få bevisa sig i strid. Vissa av dessa fick sitt lystmäte i Afghanistan. Viktigt är att poängtera att krigarkultur inte inverkar negativt på analytisk förmåga och förnuft i beslutsfattande, det är inte min erfarenhet i varje fall. Krigar-etos motverkar feghet om inget annat.

Helt odiskutabelt är att när kriget kommer till Sverige, så behöver vi alla Green-Eyed Boys vi kan uppbringa. Det är ett faktum som inte går att argumentera mot. Synd bara att det inte finns plats för dem i fredstid.

Försvarsmakten är intolerant, och det har blivit mycket värre de senaste 20 åren.

I grunden ett rekryteringsproblem

Jag tror vi rensar så hårt bland attityder och värdegrunder så vi aktivt stöter bort en stor del av krigartyperna, dvs talangbasen för vår egen produktion av grönögda soldater och befäl är för låg. Jag har den kontroversiella åsikten att jag tror detta försämrar svensk krigföringsförmåga. Jag skulle önska lite mer tolerans och lite mer anspelande på krigaraspekten av yrket, framför allt till arméns markstridsförband och amfibiebataljon. Det gäller dock att hitta en balans för att undvika extremer i yttrandet.

Jag avslutar med att citera sista stycket i boken:



62 kommentarer:

  1. Håller med! Denna bok är väl värd att läsa och reflektera över! För den som uppskattar miltärhistoria och Falklandskriget, samt ledarskap och taktik rekommenderas Not Mentioned in Despatches av Spencer Ftiz-Gibbons. Den handlar om 3 Paras systerbataljon och striden vid Goose Green. Denna bok borde också vara obligatorisk läsning för både officerare och soldater! / Martin

    SvaraRadera
  2. Jag skulle gärna se en definition om vad som du anses inrymmas i begreppet krigarkultur, tror det skulle öka min förståelse för vad du försöker beskriva. Jag har begränsad förståelse
    för vad det innebär, och andra kanske läser in andra innebörder som du kanske inte åsyftar.

    //icke-stridande

    SvaraRadera
    Svar
    1. http://www.diva-portal.se/smash/get/diva2:565689/FULLTEXT01.pdf

      Läs till exempel den här uppsatsens beskrivning av krigarkultur och krigarkodex. Det är inget konstigt.

      mvh

      Radera
    2. Kortfattat så är det följande områden krigaren skiljer sig från soldaten:

      1. Mentalitet
      2. Uppoffring/ offervilja
      3. Självtillit/respekt/mod
      4. Viljan att strida

      Det handlar om uråldriga mänskliga stam-/gruppmekanismer som sätts i rullning och måste få utrymme om man skall nå bra effekt med stridande förband.

      mvh

      Radera
    3. Utmärkt, tack för svar!
      //icke-stridande

      Radera
  3. Hmm...
    Jag har tyvärr lite svårt att följa dina tankegångar. Förbandsanda, dumdristighet, övermod, och en massa andra saker som ej får plats på ett modernt slagfält blandas i en enda röra. Vad är det du försöker förmedla?

    Några reflektioner.
    I vår FM är väl alla förband stridande i någon form. Detta är väl inte exklusivt för vissa?
    Alla inom FM skall väl kunna klara av att gå högvakt ;-)?
    Alla regnbågens färger är väl ok idag?
    Segraren skriver alltid historien om det vunna kriget. Så även i detta fallet. Herr Mclaughlins göranden och låtanden i Falklandskriget är ganska väl beskrivet av den Engelska regeringen tillsammans med den Argentinska. Hur man ser på just den striden(Mount Logdon)är lite
    skiftande beroende på var man läser om den.
    Betänk också att historia är ett levande väsen där allt inte är svart eller vitt. Jämför gärna Rysslands och övriga världens skilda historiebeskrivning om vad som framkallade passagerarplanets plötsliga sorti över Ukraina.

    Jag har haft förmånen att träffa på 3 Para i en stridszon. (Irak)
    Utan att bli alltför sentimental så kan jag väl säga att de hade/har väldigt mycket att lära ut till vår Genderavdelning;-)

    Att läsa om "tolv fördömda män" eller sagan om "den fula ankungen" är
    lika populärt över hela världen.
    Man får dock inte glömma bort att i de allra flesta fall så blir en ankunge dessvärre en ful anka när den blir vuxen.

    Om chefen kliver ut och handgripligen bär bort minorna som hindrar förbandets framfart är han en krigare?
    Om minorna var försåtminerade och chefen och de i första fordonet flyger i luften, är/var han då inte en jubelidiot?

    För våra krigare skall det väl kännas helt naturligt att gå med i Prideparaden?

    Suck!

    Du får nog förklara detta inlägg lite mer för att jag skall ta det på allvar:-)

    F.d. Teaterdirektören.

    P.S. Vi har haft hela förband med diverse udda krigsuppgifter där det stod "kraven underskridna, manuellt uttagen" på samtliga GU-kort. Är det dit du vill komma?

    SvaraRadera
  4. Du vill nog inte förstå, då blir det svårt.

    Läs boken!

    Mvh

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var liksom det som var min fråga!
      Exakt vad är det jag inte kan (vill) förstå?

      Vad det gäller boken får den väl ses som ett försök att bemöta den kritik av olika slag som riktats mot den brittiska "soldatandan" och vissa av resultaten på grund av den. Delvis försöker man förklara vissa beteenden med bakgrundsbeskrivningar av olika slag. Dessvärre är det nog så att en del av karaktärsbeskrivningarna tenderar att bli diagnosbeskrivningar på olika former av mentala störningar.
      Nu är detta en bok av många och jag känner inte till författarnas förhållande till förbandet. Den avviker på flera punkter från den officiella hållningen av förloppet och får väl därför ses som ett, av många, inlägg i en känslig och infekterad debatt om Falklandskriget som fortfarande finns i England.

      Myten om "bråkstakarna" som fick komma med på nåder och blev hjältar finns i många varianter i litteraturen. Allt är tyvärr inte sant bara för att det står i en bok. Kom också ihåg att vinnaren i kriget är förbehållen rätten att beskriva och tolka historien på sitt vis.

      För varje "hjälte" som under adrenalinpåslag reste sig upp och stormade fram mot motståndaren och övermannade honom, finns tusentals som reste sig upp och blev skjutna på direkten. De senare var helt korkade, men gjorde precis det samma som "hjälten" enda skillnaden var lite otur.

      Sedan frodas en speciell slags anda bland förband som anser sig vara av typen "offer" läs kanonmat. De flesta länder har haft sådana förband och i vissa fall rekryterade man soldaterna på mycket speciella grunder. (exvis Främlingslegionen)

      Striden i sig på berget är nog de flesta överens om att den var illa planlagd, dåligt underbyggd, misslyckat genomförd och andra till att dra lärdom av, men jag antar att det inte är just detta du vill förmedla.
      Återstår frågan? Vad är det du försöker säga. Jag hade inte frågat om jag inte var intresserad av svaret.

      Pust!

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Hur länge tror du en "krigare" som herr Patton (old blood and guts) hade fått vara kvar på dagens slagfält? Mannen som skrev hem till sin hustru och beklagade sig över att inte få bevisa vilken krigare han var. "Det lilla antalet förluster är inte min storhet". Jämför gärna med matadoren och tjuren Ferdinand på julafton;-)

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    4. Jag svarade med onödiga ord. Jag nöjer med att konstatera att vi inte är på samma planet.

      Det var ett krig, med alla de friktioner och osäkerheter det innebär. Det är alltid lätt att döma chefer för beslut utan att ha förståelse för de friktioner och osäkerheter som som riktiga krig innebär.

      Jag vidhåller, och det är många med mig, att det är ett problem för FM att krigarkulturen trycks ner till förmån för förvaltningskulturen.

      Radera
    5. Då ska jag berätta för dig att ingen på den planeten som jag befinner mig på, vet med säkerhet hur han/hon reagerar när striden börjar. Det hjälper inte vilka coola prylar , solglasögon eller tuffa tatueringar vederbörande har. Inte heller hur många timmar som spenderats på gymmet och vilka muskelgrupper som prioriterats. Krigare eller inte med vilken attityd som helst kan sitta där i gropen och skaka i flera timmar efter eld upphör. Befäl kan tappa både syn och hörsel under ett angrepp. Andra tappar hela konceptet och minns ingenting av vad som hänt eller vad de gjort.
      Bara för att man varit med tidigare är ingen säkerhet för hur man reagerar nästa gång.

      Tro mig, jag har varit där och sett och hjälpt dessa stora "krigare" mer än en gång.

      När elefanten kommer frustande är vi alla på samma nivå.

      Vari består problemet med den saknade "krigarkulturen"?

      SUCK!

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
    6. Suck på dig själv.

      Krigarmentalitet har inget med yttre attribut att göra utan har huvudsakligen med mental inställning att göra.

      Det är dessutom rent löjeväckande att påstå att alla skulle vara lika motståndskraftiga för stridens påfrestningar. Det saknar helt vetenskaplig grund. Klart att alla fattar att McLaughlin och hans gelikar har bättre förutsättningar att fungera i strid än tex en genderadvisor på FS18. Eller?

      Jag har i de strider jag själv deltagit samt i mina kollegors dragit slutsats att det tvärt om är förutsägbart hur soldater och befäl fungerar i strid. Så som man fungerar i realistiska övningar i fred, så fungerar man i strid. Det gäller dock att övningarna är hårda och realistiska. Oskrivna kortet-teorin är rent skitsnack.

      De som har sannolikhet att fungera dåligt i strid är de mentalt oförberedda och de omogna. Att sprida myten om att "ingen vet hur de fungerar i strid" är helt kontraproduktivt mentalt.

      Med omogna så menar jag de som inte reflekterar över striden med dess konsekvenser, de som bara tänker "det kommer när det kommer". Dessa får en chock.

      En krigare tänker varje dag på hur han skall prestera när de väl smäller, han är inte mentalt oförberedd.

      Ja, mer krigarkultur kommer skapa mer mentalt förberedda krigsförband.

      Radera
  5. Eller kanske du inte vill / kan förklara?

    Jag har träffat förband från K3 innan de gjorde sin mission i Afghanistan. De var mycket långt från McLaughlin och skulle knappast ha gått till angrepp mot en befäst kulle utan att veta vad som väntade. Men skulle de vikt ner sig i strid? Knappast. Jag tror att det finns smartare sätt att slåss än med den "krigarmentalitet" du beskriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns inga McLaughlin i svenska FM nu nej, men krigartyperna finns det relativt gott om. Vem har sagt att McLaughlin slogs osmart?

      Alla soldater värd namnet skulle genomfört B-kompaniets anfall om de fick order om det, men jag är inte säker att de skulle lyckas lika bra som 3 para.

      Om du tror man får välja sina strider själv på kompaninivå i krig så tror du väldigt fel.

      Radera
    2. The British 3rd Commando Brigade commander, Brigadier Julian Thompson.
      "I was on the point of withdrawing my Paras from Mount Longdon. We couldn't believe that these teenagers disguised as soldiers were causing us to suffer many casualties."

      Ett resultat av övertro på den egna förmågan och ett felaktigt synsätt på fienden, en del av "krigarkulturen"?

      Sedan får du nog förklara hur du kan tycka att striden på berget var en lyckad operation för 3 Para?
      Andra bedömare räknar den som ett av de största fiaskona under hela markkriget!

      Jag kan börja ana ett mönster:-)
      Det finns enligt dig soldater, soldater värda namnet och krigare i FM. Några av dessa trivs inte i "förvaltningskulturen". Var bland dessa återfinns herr ÖB m.fl. efter ha gått i Prideparaden?
      Det vore bra om du förklarade själv än att jag skall hålla på och gissa. Jag tycker mig känna igen ett mönster som jag helst inte vill se på min planet.

      SUCK!

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Den FM som kallas den "Brittiska" har nog den absolut högsta graden av "förvaltningskultur" som finns på min planet.
      Jag har vid ett antal tillfällen brottats med dem i alla möjliga frågor. Jag är nog inte ensam om att hävda att ta ner månen och platta ut den till en parkeringsplats är enklare än att snabbt få ut tolv sovsäckar.(snabbt räknas i sammanhanget i veckor, under förutsättning att rätt blankett och underskrifter finns inlämnade till rätt person vid rätt tillfälle).

      Radera
    3. Britterna gjorde felaktiga bedömningar av fiendens kapacitet, vilket gav upphov till syridsplanen med tyst anfall. Shit happens.

      Jag förstår inte ditt agg mot 3 para.

      Vad har prideparaden med krigarkultur att göra? En ÖB skall och kan inte ha samma mentalitet som ett stridande förband på lägre nivå. Dock bör han ha tolerans för krigarna, de kommer vinna striderna åt honom.

      Radera
    4. Hur kan en vinst vara ett fiasko?

      Radera
    5. En liten historia hur man kan hantera motgångar i förvaltningskulturen utan krigarkultur;-)

      Vid ett av dessa tillfällen då jag slogs med den Brittiska förvaltningen så var chefsintendenten en riktig "urskotte".
      Jag avslutade en av mina skrivna önskningar till honom med "Vi i Sverige minns slaget vid Bannockburn och resultatet". Frihet värd att kämpa för!

      Han dök upp på eftermiddagen efter med de önskade varorna och en flaska med livets skotska vatten. Vi har kontakt med varandra än idag.

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
    6. "En sådan seger till, och jag är förlorad."
      Pyrrhus efter ett lyckat slag mot romarna 280 f.kr.

      Även om striden vinns så kan vägen dit kantas av fiaskon på grund av många orsaker.
      Att bekämpa en taliban på moped i Afg med bomber och två jagande A 10 kan ju kännas som ett vinnande koncept och stridens utgång är given. Ser man lite längre än näsan räcker så förstår man att de hundratusentals dollar det kostade att stoppa en man på moped inte går med vinst i det långa perspektivet. Här vann nog tyvärr talibanerna ofta kriget i de strider vi tyckte oss vinna.

      Så visst kan man vinna ett fiasko:-)

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
    7. Mount Longdon var ingen Pyrthusseger. Falklandsöarna är brittiska vad jag vet.

      Radera
    8. Jag har aldrig hävdat att inte förvaltningskulturen har plats Indien militära professionen, bara att den nu tar för mycket plats från krigsrkulturen. FM skulle må bra av en kraftig gir åt krigarhållet, bland stridande förband och dess chefer.

      Radera
    9. Lite mer plats åt er som anser er vara de stora krigarna och lite mindre åt "de andra". Lite mer åt er som är försmådda och gärna, med stolthet vill kalla er "frontsvin" "truppare" eller något liknande. De som det alltid regnar på och leran når minst till anklarna:-) Lite patetiskt kan jag tycka!

      Kraftig gir åt "krigarhållet" på de förband som kommer i strid? Hur tänker du här? På vilket sätt gagnar detta flottan och flyget. De är de första att ta smällen vid konflikt och de första att ta upp striden. Gör de ett bra jobb undviker resten att sättas in.

      Visst kan det ibland vara förutsägbart hur någon skall reagera när den första skarpa kulan kommer vinande. Här ett exempel.

      Kvinnan, ca tjugofem år gammal, amerikansk civilanställd tankbilschaufför i AFG.
      Mannen, marinkårssoldat tjugotre år.
      Några timmar tidigare berättade mannen högt och tydligt vad han skulle göra och visa damen om de hamnade i strid och tog skydd i samma grop. Han berättade också om sina många erfarenheter av strid för alla som ville höra på.

      Striden varade i två minuter och nu sitter kvinnan och försöker trösta mannen. Han saknar sin mamma, tårarna rinner och han vill egentligen inte vara i AFG. När kvinnan lämnar honom till en sjukvårdare säger hon."Du får ursäkta, men jag förbrukade en hel del av din ammunition det gjorde väl inget?" Hon gjorde patron ur och överräckte vapnet till sjukvårdaren.
      Ja, hon kunde ha varit genderadviser men nu var hon civilanställd tankbilsförare.

      På min planet är det inte nyttigt att varje dag gå och tänka på hur jag skall reagera när "elefanten" kommer. Min fru (läkare) säger att det finns en diagnos för detta.
      Hon är dessutom mycket nyfiken på hur du mäter detta?
      "De som har sannolikhet att fungera dåligt i strid är de mentalt oförberedda och de omogna."

      Jag kan ju undra hur vetenskapen på din planet beskriver detta?
      "Att sprida myten om att "ingen vet hur de fungerar i strid" är helt kontraproduktivt mentalt."

      Under ett krig kan man förlora strider och göra hur stora fiaskon som helst så länge man vinner den sista bataljen.

      Jag kan konstatera att vi inte kommer längre. Jag förstår inte meningen med ditt inlägg och du vill/kan inte förklara. Bristen på förklaring gör att jag ännu mindre förstår meningen med inlägget:-(

      Suck!

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Jag har absolut inget emot 3 Para. Jag kommer förmodligen träffa två av deras officerare nu i sommar. Dessa känner jag sedan många år.

      Radera
    10. Jag kan bara konstatera att vi nog inte når längre som sagt. Du verkar ha någon form av komplex för något, helt i onödan, det finns plats för bittra gamla stötar även i min försvarsmakt.

      Dina anekdotbaserade historier om marinkårssoldater som bryter ihop och starka civila som klarar strid bättre är inte värda ett skit. Det blir bara fjantigt.

      Klart förband som tränar strid och har temperade soldater klarar sin första strid bättre i snitt, allt annat är löjligt att påstå. Då skulle militär utbildning vara förgäves?

      Klart psykisk beredskapsträning, vilket de facto att tänka på stridsögonblicket är, fungerar. De omedvetna får större chock.

      Radera
    11. Jag antar att du själv ser mönstret?


      Har de inte samma åsikt som vi "krigare" har de någon form av komplex.
      Beskrivningar av verkligheten som inte passar in i självbilden blir fjantiga.
      Påståenden som kastas ut utan någon som helst vetenskaplig eller verklighetsbaserad grund blir snabbt "sanningar".
      Den svage och utstötte har ändå en plats att fylla i samhället om "de andra" bara förstår dem.

      Jag skulle nog kunna lista ytterligare punkter, men jag hoppas du ser vart åt det lutar? Om inte är det bara tragiskt.

      Att tillskriva "de andra" åsikter och karaktärer när det inte passar in ligger också i linje med mönstret.

      Nej, jag är inte gammal, stöt, bitter eller lider av någon form av komplex.
      Vi skall nog inte debattera var man hittar komplex eller bitterhet i detta sammanhang ,-))

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Kolla med de andra krigarna! Du har ingen försvarsmakt! Möjligen innehar du en anställning i en! Försvarsmakten har vi alla tillsammans!
      P.S.2. Att försöka nyttja "härskartekniker" direkt i skrift blir ibland lite avslöjande:-)

      Radera
    12. Att ständigt medvetet missförstå, att alltid läsa allt lite negativt så det passar dina syften, det är inte härskarteknik då? Sluta läs in saker i texten om jag inte menar, det är ohederligt.

      Det är ju du som kastar ut anekdotbevis som skall "motbevisa" mina påståenden. Har jag trampat på en öm tå i något avseende? Identifierar du dig med den "blåögda" sidan? Jag undrar ärligt.

      Då får jag säga för sista gången: I FM finns det plats för många kulturer, alla bottnar i de behov respektive tjänstegren har haft genom åren. I FMs professionskultur tycker jag det bör finnas lite mer tolerans för krigarkultur. Jag tror det är helt nödvändigt. Detta innebär inte att jag anser att alla andra åskådningar är värdelösa.

      Påståendet att alla är lika när "elefanten kommer" vidhåller jag är nonsens, och det vet du nog innerst inne. Klart soldater mer tränade för strid klarar strid bättre, det torde vara synnerligen vetenskapligt bevisat.

      Radera
    13. "2. Jag älskar diskussioner och när folk inte håller med mig."

      Jag känner inte riktigt att du älskar diskussionen. Har jag missförstått något igen?

      3. Jag orkar inte vara PK på min fritid, därför skriver jag under pseudonym.

      Med tanke på denna mening och vad du presterat i det senaste inlägget kanske du skulle tänka över ditt yrkesval:-)
      Det gjorde jag.
      Att hela sin arbetsdag tänka på vad jag får och inte får säga/tycka är inte nyttigt i längden. Betänker man då också att du måste hålla dig förberedd för "elefanten" tycker jag det skulle kännas jobbigt i överflöd.

      Du undrar ärligt och jag brukar svara på frågor (där skiljer vi oss också åt)

      Svårt att förstå enkla saker.
      Jag har syften som jag inte ens själv känner till.
      Jag förvanskar text och mening.
      Jag är ohederlig.
      Jag förlöjligar dina "vetenskapliga" bevis.
      Den ömma tån måste jag nog får mer information om för att kunna pussla in.

      Alla dessa egenskaper gör väl att jag platsar in i "krigarkulturen"?

      Läser man lite i bakåt i tiden kan man se de underliga övningar som man då ansåg skulle förbereda soldaterna för "elefanten". Krypa under taggtråd medan något sköt med kulspruta över huvudet. Vara så nära detonerande sprängladdningar som möjligt kallades "tillvänjningsövning".
      Ligga på stormavstånd och känna, höra granatelden. Du kan hitta gamla rapporter från dåtidens FOA om nyttan av dessa stolligheter.
      Var hittar jag vetenskapliga bevis för att det går att träna på hur man skall reagera när "snabeldjuret" dundrar in och adrenalinet pumpar?
      Att träna framryckning, eldgivning, byte av magasin m.m. är att lära sig handgrepp som behövs när ryggmärgen ska ta över. Inget har med hur den psykologiska reaktionen blir.

      Jag vet inte var du läser när du skriver att jag påstår att vi alla är lika när "elefanten" kommer. Här behöver jag nog lite hjälp att i så fall rätta till det jag har skrivit. Du får gärna tala om var det står.
      Det jag skrivit och menar är att inget, oavsett träning, förberedelser eller annat gör att du med säkerhet vet hur den eller den kommer att reagera. Heller inte om vederbörande reagerar lika nästa gång. Vissa trubbas av, för andra eskalerar symtomen, för några går det både upp och ner.
      Vår kropp har så underliga mekanismer som vi inte kan styra.
      En liten berättelse igen.
      Jag har en kampsportsfreak i min bekantskapskrets. När han är på humör kan inget stoppa honom. Men säger du, "vad är det för stor spindel du har på axeln"? brukar han segna ner som en klubbad säl.

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
    14. Haha! Du är ihärdig!

      Jag har tänkt över mitt yrkesval många gånger och kommit fram till att det är världens bästa jobb. Det är ett kall dessutom, jag anser mig tillhöra det tidlösa krigarskrået! ;)

      Att du inte mentalt kan förbereda dig för strid, eller att olika personer har olika sannolikhet att klara striden psykologiskt beroende på träningsnivå och mentalitet är helt enkelt fel.

      Det finns inget som jag har erfarit som tyder på det. Det finns ingen av mina kollegor som erfarit det. Det finns ingen relevant litteratur som stödjer det påståendet. Det enda som finns är myten om att "man kan aldrig veta hur man reagerar".

      För att återkoppla till the green-eyed boys: Det var väldigt förutsägbart att de skulle klara sin första strid mentalt på ett utmärkt sätt.

      Radera
    15. Hmm..

      Jag vet en hel del anhöriga som inte delar din uppfattning om att striden utfördes på ett utmärkt sätt.
      Bara det faktum att man idag, snart trettiofem år senare, fortfarande ältar striden är väl tecken på att man inte klarade det hela så bra.

      Prata lite med sjukvårdspersonal och fråga dem om "blodskräck". Det finns till och med erfarna kirurger/narkosläkare som helts plötsligt efter tvåhundra+ operationer blir vita i ansiktet, knäsvaga och kallsvettiga när blodet väller fram i såret de precis skurit upp. Det är inget som går att träna bort.

      Att du själv anser dig tillhöra "det tidlösa krigarskrået" är nog någonting jag förstått. Den stora frågan är ju dock vad vi andra anser!
      Det blir också lite motsägelsefullt om man som tillhörande ett krigarskrå hela karriären övar, förbereder sig och tränar med det övergripande syftet att man aldrig skall behöva utföra jobbet. Speciellt som du dessutom känner det som ett kall???

      Du skrev ihärdig, men jag förstår att det känns jobbigt med alla mina (hittills) obesvarade, besvärliga frågor. Nu skall jag åka hem till Sverige, gräsmattan, den ooljade altanen, de oskodda hästarna och deras sommarhagar m.m. Jag inväntar svar, annars lovar jag att vara tyst (ett tag). Går ej att träna bort;-)

      Har dock fått en del uppskattande mejl som tycker vår debatt är det roligaste de läst på länge. Försök se det hela lite positivt. Du har väl gått kursen?

      Som avslutning får vi nog sluta att gräva djupt i sådant som hände för så länge sedan. Det har runnit mycket vatten under bron sedan dess. Myten om krigarkulturen går visserligen ännu några hundra år längre tillbaka, men vem bryr sig, mer än historienördar, om detta. Betänk att det inte för så länge sedan var förbjudet att titta bakåt inom FM.

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Jag tycker det är ganska gulligt när du är den som anser sig avgöra vad som är relevant bland de vetenskapliga studierna. Vad kommer efter enormt stort självförtroende i självhävdelsetrappan?

      Radera
    16. Jag sa det med glimt i ögat vet du.

      Du har för övrigt inte ställt en enda fråga.

      Jag vidhåller att det går att rimligt förutse ett förbands prestation i första strid mht utbildningsnivå och förbandsanda.

      Mvh

      Radera
    17. Läs mitt blogginlägg en gång till. Du läser in saker som inte står i inlägget. Mitt inlägg var dessutom inget propagerande för att krigarkulturens ytterligheter har plats i dagens FM, tvärt om hävdar jag att en professionskultur bör råda men med väl avvägt krigar-ethos på soldater och chefer i stridande förband. Varken mer eller mindre.

      Jag förstår att du gillar att debattera och blir exalterad när någon ger dig lite mothugg, men snälla, sluta skapa halmgubbar.

      Du har ingen aning om vem jag är eller vad jag presterat, så sluta gärna med personangrepp. Jag kommer sluta med det i alla fall.

      Olja din altan och slappna av.

      Radera
    18. "Vari består problemet med den saknade "krigarkulturen"?
      Hur tänker du här? På vilket sätt gagnar detta flottan och flyget?
      Exakt vad är det jag inte kan (vill) förstå?
      I vår FM är väl alla förband stridande i någon form. Detta är väl inte exklusivt för vissa?
      Alla inom FM skall väl kunna klara av att gå högvakt ;-)?
      Alla regnbågens färger är väl ok idag?

      Här är några av de frågor jag ställt. Det finns fler.
      Gemensamt för dem är att de avslutas med en liten krumelur?

      Lika lite som mitt namn eller CV skulle påverka det du skriver lika lite skulle ditt namn eller CV på motsvarande sätt påverka vad jag läser i din text. Kan ana en öm tå;-)?

      I inlägget.
      "Jag tror vi rensar så hårt bland attityder och värdegrunder så vi aktivt stöter bort en stor del av krigartyperna, dvs talangbasen för vår egen produktion av grönögda soldater och befäl är för låg. Jag har den kontroversiella åsikten att jag tror detta försämrar svensk krigföringsförmåga."

      I en kommentar av samma författare.
      "Mitt inlägg var dessutom inget propagerande för att krigarkulturens ytterligheter har plats i dagens FM".

      Du måste förstå att det är inte lätt att hänga med i svängarna.

      SUCK!

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Jag upplever inte så mycket mothugg. Du kan vara lugn, det skall mycket till innan jag blir exalterad över en bloggtext.

      Radera
    19. "Vari består problemet med den saknade "krigarkulturen"?"

      Att stridande förband får sämre stridseffektivitet i de situationer där de egenskaper som utmärker krigarkultur efterfrågas, dvs nästa all högintensiv stridsaktivitet på markarenan. För definition av begrepp se den FHS-uppsats jag länkade till i kommentarsfälten.

      "Hur tänker du här?"

      Jag tänker att FM är intolerant.

      "På vilket sätt gagnar detta flottan och flyget?"

      Inte på samma sätt som markstridsförbanden i armén, men lite krigar-ethos hos piloter och fartygschefer är bra. Jag vet att det finns många krigare i flottan och flyget med.

      "Exakt vad är det jag inte kan (vill) förstå?"

      De flesta läsare förstår mitt blogginlägg utmärkt, men du verkar ha problem med det. Men jag vill gärna hjälpa.

      "I vår FM är väl alla förband stridande i någon form. Detta är väl inte exklusivt för vissa?"

      De förband som har strid som huvuduppgift benämns "stridande förband", det är inte samma sak som att alla enheter kan hamna i strid eller chans finns för soldater på logbat att få avfyra sin ak.

      "Alla inom FM skall väl kunna klara av att gå högvakt ;-)?"

      Ja, men alla gör det inte lika bra. De som tränat mer på högvakt klarar det bättre.

      "Alla regnbågens färger är väl ok idag?"

      Hade du läst boken så hade du vetat att homosexualitet fanns i 3 para på 70/80-talet med. Jag har haft soldater som varit homo och bisexuella som har varit synnerligen "green eyed", jag förstår inte din insinuation? Kan inte homosexuella vara krigare? Säg det till antikens greker!

      "Här är några av de frågor jag ställt. Det finns fler.
      Gemensamt för dem är att de avslutas med en liten krumelur?"

      Det är inte så mycket frågor som insinuerande påståenden.

      "Lika lite som mitt namn eller CV skulle påverka det du skriver lika lite skulle ditt namn eller CV på motsvarande sätt påverka vad jag läser i din text. Kan ana en öm tå;-)?"

      Här finns inga ömma tår. Jag omger mig dagligen av soldater av det rätta virket, vilka ger mig framtidstro. Har du framtidstro? Varför inte? Var du bättre förr?

      "I inlägget.
      "Jag tror vi rensar så hårt bland attityder och värdegrunder så vi aktivt stöter bort en stor del av krigartyperna, dvs talangbasen för vår egen produktion av grönögda soldater och befäl är för låg. Jag har den kontroversiella åsikten att jag tror detta försämrar svensk krigföringsförmåga."

      I en kommentar av samma författare.
      "Mitt inlägg var dessutom inget propagerande för att krigarkulturens ytterligheter har plats i dagens FM".

      Du måste förstå att det är inte lätt att hänga med i svängarna."

      Det är inget motsatsförhållande. Jag vill bara ha lite mer tolerans för krigartyperna, är det så konstigt? Sen läser du in dina egna fördomar. Gör inte det.

      "SUCK!

      F.d. Teaterdirektören.

      P.S. Jag upplever inte så mycket mothugg. Du kan vara lugn, det skall mycket till innan jag blir exalterad över en bloggtext."

      Dina spaltkilometer av svarstext vittnar om en annan sak. Tack för ditt intresse av min blogg!

      Radera
  6. Bra inlägg. Ja Brittisk kultur skiljer sig en hel del från den svenska. Då anekdoter verkar vara populärt bland andra kommentarer så drar jag till med en från runt 2000 rörande den impopuläre Gordon Brown som blev tårtad under ett besök i Hull. Gordon nitade helt enkelt killen medan TV-kameran gick. Han populäritetssiffror sköt i höjden ett tag efter det vilket på något vis illustrerar hur den brittiska och den svenska synen på våld skiljer sig åt i offentligheten.

    Jag kan personligen bara konstatera att i alla tider verkar det ha diskuterats om att den lite mer oborstade sortens soldat inte längre behövs eller skulle vara önskvärd. Ja, tills kriget kommer.

    Synpunkten att det skulle vara en fördel att uppvisa aggressivitet i direkt (när)strid har jag svårt att uppfatta som kontroversiell. Frågan är då vilken typ av soldat som har den aggressiviteten inneboende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För att citera ett gammalt befäl på mitt förband: -"Vi behöver dem som var i slagsmål bakom korvkiosken på lördagskvällarna."

      Jag säger inte att han hade rätt, jag säger bara att han hade en poäng.

      Vi har bara 9-10 stridande bataljoner i FM, dessa borde bemannas av riktiga krigsmän och ledas av chefer med krigar-ethos. Skjut mig för min åsikt.

      Radera
    2. You're preaching to the choir brother :)

      Övertygad om att det ligger mycket i det. Gäller bara att hitta rätt balans. Dvs. "slagskämpar" som lärt sig tygla och kanalisera sin aggressivitet till just striden. Att hitta balansen mellan vad som går att "se mellan fingrarna med" i fredstid och vart man ska dra gränsen.

      Men rätta mig om jag har fel men var det inte mer eller mindre kotym i större lumparstäder med lite rallarswingar på onsdagskvällarna och blesyrer här och där. Så minns då jag det.

      Radera
    3. Jag är med dig 100%.

      Att nå balansen, att lära truppen den kontrollerade aggressiviteten, är en av ledarskapets viktigaste roll.

      Radera
  7. Jag förstår precis vad som menas i inlägget.

    Det är ingen slump att envisa och handlingskraftiga människor med stark inre drivkraft och förmåga till aggressivt hänsynslös måluppfyllelse ofta betraktas som "bråkstakar". Det är liksom baksidan på att ha de egenskaperna. Egenskaper som ofta är till fördel i en fysisk strid, men som har många andra nackdelar.

    Krigarkultur medför förstås ökat risktagande, "vinna eller försvinna", föder nonchalans, slarv och ibland rentav övergrepp - men kan också fälla avgöranden på oväntade sätt.

    Professionalisering hör man på namnet att det är att föredra. Det ökar möjligheten att leda och styra ett förband, men har baksidan att et gör en mer förutsägbar.

    Liknelse: Varför ställde ingen ut bombattrapper för att hindra poliser att hämta utrustning utanför polishus och helikopterhangarer på 70-talet?

    Svar: Eftersom polisen hade mer krigarkultur än professionalitet på den tiden. Förste polisman på plats hade sagt "men va fan", sparkat undan väskan och fortsatt. Om han misstänkt den var på riktigt hade han satt en lina i dragkroken på sin bil, ryckt undan den och låtit den smälla.

    Nu är man mer professionell, men har också fasta rutiner som motståndaren lärt sig använda som vapen mot polisen. Färre hjältar, men också färre allvarliga misstag.

    Vad som är "ränt mix" är inte alltid så självklart, eller lätt att svara på.

    I mitt tycke bör det dock finnas plats för både och. Ramen måste alltid vara professionell, men inom denna ram finns det alltid uppgifter att lösa där "bråkstakarna" är de enda som kommer att klara av jobbet. Fördelen är om någon med mer professionalitetskultur ger dem uppgiften.

    Just det aktuella exemplet är ju intressant: även om ledningen satte soldaterna på ett idiotiskt, illa planerat uppdrag var de så starka och skickliga att de löste uppgiften och vann slaget. Det torde tarva minst lika mycket lärdom om soldatmaterialet som man kan dra lärdom om den urusla planeringen och eventuella dåliga ledarbeslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med dig, professionell grund är viktigt.

      Jag tycker dock också att ett sunt krigar-ethos bör finnas i viss omfattning på chefer med, i en nivå som inte blir negativ.

      Mvh

      Radera
    2. Det kan i sammanhanget vara av intresse att läsa min bok "Ett halvt år, ett helt liv", som släpps nästa helg. Den beskriver balansgången mellan risktagande krigarkultur och professionalism - och en hel del både positiva och negativa konsekvenser av båda förhållningssätten ur svenskt perspektiv. Finns i bokhandel, nätbokhandel och på t ex:

      http://www.fredsbaskerforlaget.se

      Då jag läste t ex F d Teaterdirektörens kommentarsfältet om "Om chefen kliver ut och handgripligen bär bort minorna som hindrar förbandets framfart..." kan det nämnas att just den incident jag misstänker åsyftas i kommentaren finns beskriven i boken, eftersom jag var närvarande när det skedde.

      Ett citat ur boken är också "Det var vår vilja som fick motståndarna att vika sig, mer än vår professionalitet."

      Jag tror att min bok kan intressera herrskapet i kommentarsfältet, då den innehåller åtskilliga redogörelser ur respektive synsätt att debattera kring...

      Radera
    3. Morgonsur.

      Du har helt rätt angående händelsen.

      F.d. Teaterdirektören.

      Radera
    4. @ F d Teaterdirektören; ja, det ante mig, på något vis...;-)

      Radera
  8. Angående frågan om det finns några sk Green-Eyed Boys i Fm så är min erfarenhet efter mer än 20 år i kungens tjänst samt 5 missioner bla Ba01 Ba04. Så är mitt svar Ja! Men att det är ett utrotningshotat släkte.Helt klart är att det fanns soldater och officerare på bla Ba01 som gjorde sig bäst när det small och mindre bra när den tråkiga rutin tjänsten på campen va det som gällde. Som min missions broder här ovan nog minns va det en del som valde att avreagera sig i bla Zagreb på leaven eller redan i Danmark på utbildningen. Min erfarenhet är att det är bra att ha lite olika typer av folk i en grupp för att få en bra mix mellan gå på anda och lite mer uthålligt tänkande på dom som är lite lugnare som personer. Tyvär så försvinner dom naturliga krigarna mer och mer från försvaret och ersätts med pappers vändare och dom som alldrig togs sig längst upp på snöhögen i förskolan. Vi behöver en mix av folk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att det krävs lite extra ledarskap att som befäl hantera dessa individer, men det är mödan värt samma sekund första bogvågsknallen hörs över huvudet.

      Jag ser det egentligen som en typ av hyckleri. Alla vet att militärt existensberättigande finns pga våldskapaciteten, men det faktumet får knappast ens nämnas i officiella sammanhang.

      Tack för att du svarade och bekräftade det jag redan vet egentligen! Vill man hitta lite krigarkultur är det bara att besöka närmsta skyttekompani med K-sold. Skrapa på ytan och man skola finna.

      Mvh

      Radera
  9. Jag läste igenom boken och jag håller med om at den är riktigt bra. Jag har även en kollega som tjänstgjort bredvid dem på Irland och han kan intyga att utsagor om kultur verkar rimliga.

    Slutsatsen i slutet av boken där GEB lyfts fram som de som räddar företaget på Longdon tycker jag är problematisk. Inte så mycket att de stämmer att utan enskilda GEBs gåpåanda så hade de kört fast långt tidigare. Författaren snuddar vid slutet vid faktum att det inte fanns adekvat understöd för de soldater som fanns på höjden. Men det tycker jag berör kärnan i det hela. Den stridande enheten kompani faller ihop till i bästa fall skyttegrupp men i flera fall stridspar som agerar. Eld och rörelse existerar bara i ordens vardagliga betydelse att människor rör på sig och skjuter men inte som taktiska begrepp. Det är uppenbart att ledningen av Paras helt enkelt inte existerade när det skorpade till sig.

    Min poäng är att detta problem med officerskåren inte går att separera från förekomsten av GEB, det är andra sidan av myntet. Båda företeelserna finns i förbandet (och säkert andra brittiska med) på grund av att klassamhället är så starkt rotat. Brittisk upp-and-coming övre/medel medelklass återfinns hos officerarna som har en bredare identitet och kultur än den som de har i professionen. De är på väg någon annanstans, gärna så snart som möjligt och i de flesta fall ut ur uniformen till ett bra tjänstemannajobb. De varken kan eller vill ha en del av den kultur som GEB bygger, den kulturen är brittisk arbetarklass. Det handlar om att leva ut ett sätt att vara som återfinns hos dem och deras vänner utanför pubar om kvällen, kring fotbollsarenor eller för den delen i hemmet. Det rör en i våra ögon våldsam praktik. Det är något som är kriminellt men på det hela taget närmast socialt acceptabelt. Att ta med sig denna praktik i uniform, är helt oproblematiskt då miljön är mer förlåtande och som vi kan se i boken också delvis uppmuntrande för agerande på eller över det som samhället egentligen finner socialt acceptabelt.

    Vad vill jag då säga med detta. Ja i korthet vill jag säga att visst kan det kännas bra med GEB i närheten när kulorna visslar. Men i fallet med Storbritannien kommer deras existens med ett pris. GEB är en företeelse som är del av något större, som bland annat också manifesteras i brister i officerskåren – det hänger ihop. Utan stora klasskillnader inga GEB men också kanske färre problem med officersprofessionen. Med färre problem med officersprofessionen skulle heller inte GEB kunna existera på samma vis (menar jag!). Man får som vanligt vara försiktig med vad man önskar sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack för svar!

      Jag håller med om att, med facit i hand, så var stridsplanen problematisk. Men jag har själv varit i situationer som är oklara och svåra, där man i efterhand ser klart problemet, men i genomförandet är det helt annorlunda. Jag är därför förstående för batch och hans tillkortakommande.

      Ibland blir stridsförloppen så att eld och rörelse ej är möjligt på lägre nivå än grupp, oaktat stridsplan, men i grunden håller jag helt med dig.

      Radera
  10. http://havokjournal.com/culture/army-strong-army-wrong-army-learn-marines/

    F.ö håller jag med Cylinderhatten.

    SvaraRadera
  11. Det känns som ni i den här diskussionen argumenterar lite kors och tvärs.
    Jag trodde att detta med soldater och krigare var något som togs upp på ledarskaps-/officersutbildningarna.

    Mina befäl på den gamla goda tiden hade i alla fall bilden ganska klar för sig och detta diskuterades även ganska öppet. Det som främst skiljer soldater från krigare är att soldater i första hand strider i grupp/som en grupp och enskilt när de är tvungna, medans krigare strider enskilt oavsett om de befinner sig i grupp eller inte. Det är både en fråga om träning/färdighet och attityd.

    Ja, när man tränar soldater så lägger man mindre vikt vid individuell aggressivitet och mer vid förmågan att agera i grupp. Det innebär dock inte i första hand passivitet och lydnad som det förefaller i den här diskussionen.

    Visst kan en individuellt aggressiv GEB/krigare åstadkomma mer än en ensam genomsnittlig soldat, men soldater i grupp som agerar gemensamt åstadkommer också betydligt mer än om de agerat enskilt. Den individuella aggressiviteten är inte bara en bonus, den stör samtidigt samordningen i gruppen om inte resten av gruppen lyckas hänga på utan att tappa alltför mycket av samordningen. Det behövs inte ens speciellt realistiska övningar för att se den effekten.

    Då och då dyker det upp de som tror att man måste ha befäl som är krigare/individuellt aggressiva för att så att säga återskapa aggressiviteten hos gruppen. Föga förvånande så fungerar sådana inte speciellt annorlunda som befäl, dvs de lyckas sällan skapa mer aggressivitet, bara mer splittring. Majoriteten är sällan heller aggressiva när det behövs utan mer när de själva anser sig ha ett överläge i någon form.

    Om man vill få ut mer av stridande förband så tycker jag inte att det är krigare man ska lyfta utan mängdträning av grunderna, samträning och befäl som har kunnandet, målen och värderingarna i ryggmärgen så att de inte behöver en förutbestämd stridsplan och en värdegrundspärm att följa till punkt och pricka. Hellre personlig integritet än aggressivitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till saken hör också att den krigarmentalitet och det beteende som beskrivs hos GEB har mer likheter med bristande impulskontroll.

      Den verkliga krigarmentaliteten hittar man nog oftare bland de tysta pojkarna som inte gör så mycket väsen av sig, snarare än hos de som tappar kontrollen i alla möjliga sammanhang.

      Vi har dock ett mer generellt problem med att de listade egenskaperna (Mentalitet, uppoffring/offervilja, självtillit/respekt/mod, viljan att strida) inte värderas i det civila samhället och i fredstid. Effekten av detta blir bara värre i verksamheter som är mer beroende av dem.
      Jag skulle nog i och för sig beskriva egenskaperna med lite andra ord även om jag förstår vad som avses.

      Radera
  12. Tack för svar!

    Det finns inget som gör gällande att tex McLaughlin skulle ha bristande impulskontroll eller inte ha förmåga att strida effektiv med sin grupp/pluton. Det är helt tvärt om, det inser du om du läst boken.

    Du har missuppfattat hela Green-Eyed Boy-begreppet och gjort lite av en halmgubbe. Det handlade inte om individuell aggressivitet utan det omvända, att helt dedikera sig till det militära yrket, att utan kompromisser alltid välja krigarens väg och anamma de värdeord du nämner. Det ingick också att se ner på de befäl och soldater som inte gjorde det.

    Alla är överens om att det är kontrollerad aggressivitet är den eftersträvansvärda egenskapen, inte allmän ilska eller bristande impulskontroll.

    "De riktiga krigarna hittar vi hos de som inte gör så mycket väsen av sig." Haha. Klassisk svensk fördom.

    Att vara "riktig krigare" handlar inte så mycket om externa attribut eller om huruvida soldaten är tystlåten eller talför, det handlar om mental inställing och värderingar, egenskaper som är både kopplade till träning och utbildning, men också rent medfödda.

    Mentalitet, uppoffring/offervilja, självtillit/respekt/mod, viljan att strida. Det är krigarkulturens grund och är egenskaper som självklart har plats även hos befäl och chefer, även om den måste paras med militär professionskultur.

    Motsatsförhållandet mellan "soldat" och "krigare" är förövrigt helt artificiellt. Förbandsanda och kulturella yttringar i stridande förband är betydligt komplexare än så.

    Man kan hävda att man klarar sig gott utan krigare, att det blir mer lätthanterligt och lugnare utan. Tills man hamnar på Mount Longdon 1982 och bataljonchefen hade en kass stridsplan. Då vill man ha alla Green-Eyed Boys man kan hitta.

    Eller när när man är svensk plutonchef i Afghanistan och en soldat i plutonen har sprängt benen av sig på en IED och plutonen sen skall fortsätta söka vägen framåt. Då vill man ha en Green-Eyed Boy med krigarmentalitet som gruppchef i grupperna. De som aldrig skulle tveka, de som har mod och offervilja i mentaliteten.

    mvh

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, nu var det inte specifikt McLaughlin eller boken som jag kommenterade utan mer beskrivningarna här.

      Att återkommande slåss på helgerna eller så fort man är ledig eller dricker, ger mer intryck av dålig impulskontroll och/eller överdriven individuell aggressivitet.

      "Haha. Klassisk svensk fördom."
      Bl.a. en erfarenhet, både av de jag träffat på med dessa egenskaper och de som saknat dem. Det har sällan varit de kaxiga killarna som klivit fram när det behövdes. De som gör mycket väsen av sig verkar sällan heller ha någon större offervilja utan gå mer in med inställningen "vad ger det mig" och väntar på extern motivering.

      När jag skrev det tänkte jag nog egentligen mer på bedömningen av mentalitet, uppoffring/offervilja, självtillit/respekt/mod, dvs när man inte ännu fått resultatet svart på vitt i en skarpa lägen. Det är helt riktigt att det egentligen inte handlar om tystlåten eller talför, men det är alltför många som förväxlar och selekterar på uppfattningen att man hittar mod och självtillit i externa attribut, clownande och nonchalerande av andra, även inom försvarsmakten.


      Socialt sammanhang, grupptryck mm. kan absolut påverka motivationen, det tror jag inte att någon egentligen argumenterat emot.

      Det finns givetvis inte något så enkelt system att man kan dela upp förbandsanda och kulturella yttringar i stridande förband enbart som soldat och krigare, men det är en dimension i dessa. Det är dels en utveckling som skett pga samhällets förändring och dels ett resultat av förbättrad träning och möjligheter att kommunicera.

      Med lite färre GEB så kanske en kass stridsplan aldrig hade nått fram till ett anfall. Kanske hade man insett att det var en kass stridsplan i tid utan förbandsandan.
      Kanske finns det andra aspekter som motiverar soldaterna att fortsätta efter en IED än offervilja, pliktkänsla brukar t.ex. vara en stark närliggande motivationsfaktor.

      Radera
    2. Bataljonchefen var ingen GEB, han var en brittisk officer. Han fastställde stridsplan. Sen är det jävligt lätt att döma i efterhand. Många bra stridsplaner går även de på röven och slutar i strid på lägre nivåer, då är 3 Paras egenskaper som förband är bra att ha.

      Striden på Mount Longdon vanns av 3 para och ledde i förlängningen till total kollaps hos argentinska förbanden. Vad mer kan man önska? Att 3 para bestod av veklingar som inte hade fortsatt framåt? Vad skulle vinnas på det?

      Varför skulle offervilja vara ej kompatibelt med pliktkänsla? Det går hand i hand. Pliktkänsla kommer inte ur ingenting.

      Radera
    3. Självklart lätt att döma i efterhand och att stridsplaner inte klarar mötet med verkligheten lär knappast upphöra oavsett vilka personligheter eller vilken kultur man har i förbanden. Däremot så kan kulturskillnader, mellan t.ex. GEB och officerare som gått direkt från privatskola till officersutbildning, göra att relevant kritik mot dåliga stridsplaner inte uttrycks eller inte tas på allvar. Det kan handla både om GEB som för att följa kulturen antingen underskattar eller väljer att inte påpeka problemen, eller om officerare som ser ned på GEB-kulturen.

      Att striden vanns av 3 para innebär inte att den inte hade vunnits utan GEB eller snarare med en annan motsvarande funktionell kultur i förbanden. Att kalla alla andra för veklingar är också ganska magstarkt. Poängen är att förstå funktionen hos förbandskulturen och förstärka den på ett sätt som inte samtidigt ger eller överdriver de negativa aspekterna, dvs inte bara kopiera blint i tron att man kommer att få samma resultat om man beter sig eller låter soldater bete sig på samma sätt.

      Det jag skrev om pliktkänsla var att det är "en stark närliggande motivationsfaktor", alltså inte en motsats. Båda är till viss del nödvändiga, men att förstärka offerviljan riskerar en väldigt negativ förbandskultur som delvis kan undvikas genom att istället förstärka pliktkänslan. Alternativt genom att man när man väljer ut personal prioriterar pliktkänsla före offervilja.

      Radera
    4. Jag har aldrig hävdat att Sverige skall härma en brittisk soldatkultut utvecklad på 70-talet, vilken ej finns längre i den formen ens på 3 Para längre.

      Det vore lite svårt att replikera förutsättningarna!

      Det enda jag har hävdat är att med en militär professionskultur som grund så borde de stridande förbanden få lite mer utrymme för krigarkultur.

      Jag har tjänstgjort i stridande förband hela min karriär och det har funnits gott om krigartyper i både vpl-plutoner, anställda plutoner och i utlandstjänst. De krigarkulturella mentaliteterna är närvarande i svenska armén.

      Svenska FM har beröringsskräck för många aspekter av krigföringen. Efter 200 år av fred kan många inte ens acceptera att soldater skall döda andra soldater.

      Vi kommer nog inte längre, mycket pga att vi pratar förbi varandra. I verkligheten hade nog min stenhårde krigare och din pliktskyldiga soldat varit samma människa.

      Radera
    5. Jag håller med om att det finns en beröringsskräck för verksamhetens kärna, både inom FM, men framför allt på den politiska sidan. Man ser fred, demokrati och ett hyfsat fungerande rättsväsende som en självklarhet och inte något som kräver stora insatser för att upprätthållas. Jag håller också med om att FM behöver tolerans för en åtminstone en bredare kultur än i övriga samhället. Sen kanske vi har olika åsikter om hur den kulturen behöver se ut.

      Jag skulle helst se att den inte blir en kultur helt separat från samhället i övrigt och att man försöker stärka aspekter som även kan värderas i resten av samhället. Detta är dels för att kunna behålla samhällets acceptans, men också för att minska konflikten för individen (före/under/efter).

      Jag tycker också att man skapar fel bild av vad man är ute efter när man pratar om krigare, vilket delvis hänger ihop med hur jag ser på krigare/soldat som ovan och soldatens uppgift. Dvs huvuduppgiften är inte att döda andra soldater utan att skydda nationen (statsskick, territorie och medborgare...) från yttre hot, med de medel som krävs. Att döda andra/fiendens soldater kan vara en viktig och ibland nödvändig del eller ett verktyg i den uppgiften, men är inte en huvuduppgift i sig. Det många (både politiker och inom FM) glömmer är att om man väljer andra vägar än att döda så ska de inte innebära att man ger upp hela eller delar av huvuduppgiften. Man kan se detta som hårklyveri, men jag tycker att det är väldigt viktigt att ha huvuduppgiften klar för sig och låta den styra medlen, t.ex. vilken kultur man försöker odla fram inom FM. Fokus på krigarkultur/mentalitet riskerar att på längre sikt göra verktygen till huvuduppgift.

      På en individuell nivå spelar det kanske inte så stor roll om det är en stenhård krigare eller pliktskyldig soldat eller båda, men för organisationen kan det ha stor betydelse.

      Radera
  13. En "liten" sista kommentar på ämnet.

    Först för att kommentera det Brittiska systemet med officerare och soldater.

    Likt de flesta försvarsmakter så "lider" den engelska till viss del av historiska traditioner. Traditioner kan vara bra, för att skapa förbandsanda och status men slår också tillbaka när den inte hänger med fullt ut i utvecklingen.

    Historiskt så skulle Brittiska officerare vara först och främst diplomater ute i kolonierna, därav den lite konstiga ingången till officersyrket, med först A-levels och när för stor del av befolkningen började få A-levels påbyggnad med Bachelor's degree.

    "Krigandet" sköttes till stor del av underofficerer.

    Skillnaden i klass innebar/innebär även en inneboende förtroendesvikt mellan officerare och soldater.

    Allt ovan har det jobbats hårt på att motverka sedan någon gång 70/80 tal men traditioner väger tungt.

    Avslutande avseende aggressivitet i strid. Ja, jag tror man kan träna upp aggressivitet i "ordnad" skyttestrid på behörigt avstånd. Men krig ställer krav på att ta terräng, skogsterräng, stadsterräng etc. I krig kommer inte möjligheten att välja att avstå från den typen av uppdrag att vara självklar, ett kompani måste anfalla (med risk/garanti för stora förluster) för att bataljonen ska kunna omgruppera.

    Pratade med en amerikansk underofficer som deltog vid Falluja, i han pluton hamnade alla grupper vid något eller några tillfällen i stridssituationer inne i hus där eldvapnen var mer eller mindre verkanslösa pga. överraskning och avstånd, det handlade om att strypa, bryta nacken, knivhugga, peta ut ögon, använda vapnet som tillhygge etc. rå och intensiv närstrid.

    Inget kan få mig att tro att den typen av strid vinns bättre av någon utan inneboende grad av aggressivitet. Detta är också en uppgift som i min mening alla stridande soldater måste kunna klara av, detta då stridsuppgifter inte kan väljas.

    Det är lätt att härledas att tro att kriget utvecklats och blivit ett nytt väsen för gentlemannasoldater, men gång på annan ser vi bevisen för att den utvecklingen i bästa fall går väldigt långsamt.

    Nu så, "rant" färdig. Solen skiner och dags för lite motion. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant med bakgrundsförklaringen till brittiska systemet!

      Du har självklart helt rätt i markstridsförbandens behov av aggressivitet i många situationer. Denna typ av aggressivitet kan inte alldeles plötsligt uppstå av sig själv i Mount Longdon eller Fallujah-situationer, utan det både måste tränas fram och finnas där inneboende från början.

      När kriget kommer så vill man ha alla green-eyed boys man kan få, men det är många i FM som inte inser det i djupaste fred. Jag anser att FMs enda existensberättigande är förmåga till väpnad strid, och då kan man inte välja bort närstrid på ett skyttekompani.

      Radera
    2. Min bild är att det finns flera sidor av denna inneboende aggressiviteten. Dvs att det handlar om åtminstone om aggressivitet, värderingar och träning. Man kan se liknande problem även i andra situationer där människor måste hantera "målkonflikter" i brist på bättre uttryck.
      Dvs människor fryser/tvekar när de inte har aggressiviteten, när de inte klarar av att omsätta värderingarna i verkligheten (vad är viktigast), och när de inte har tränat för den typen av situationer. Träningen menar jag här delvis har syftet att tvinga soldaterna att arbeta igenom målkonflikterna så att risken att de tvekar är mindre i skarpa lägen. En grundläggande inneboende aggressivitet är nödvändig, men jag är tveksam till att prioritera/låta aggressiviteten övertrumfa värderingskonflikter och brist på träning.

      Radera
    3. Johan,

      Jag är lite osäker vad du svarar på. Som jag läser dig, är det viktigt att soldater inte är lågbegåvade djur som likt IS smakar sig fram civila som militära motståndare. Utan du menar att soldater måste klara av att fungera även vid en lågintensiv "heart's and mind" konflikt och gå på stan i uniform utan att svära åt gamla damer?

      Jag håller helt med.

      Jag tolkar inte aggressivitet som något negativt. En extremt aggressiv person i mina ögon är t.ex. varenda affärsman värd namnet, aggressiv men dock ej kanske våldsam. Dvs en bra impulskontroll.

      Jag tror att de mest framgångsrika människorna i vårt samhälle är aggressiva. Jag tror inte heller att den aggressiviteten går att träna upp från vuxen ålder utan grodde under barnåren.

      Det engelska samhället skiljer sig från det svenska i synen på våld. Rätt rejält. Varvid vad som accepteras i England inte nödvändigtvis accepteras i Sverige.

      Självklart ska aldrig träning underprioriteras, om jag uppfattats som att jag tyckt det har jag uttryckt mig klumpigt. Jag tror f.ö. inte all 3rd hade lite träning i bagaget vid tiden för Falklandsöarna. Jämför 3rd då med valfri manöverbat idag eller då.

      Radera
    4. Jag tror att det är osannolikt att vi skulle få någon större mängd lågbegåvade djur likt IS inom FM. Några enstaka är svårt att undvika, men med en vettig kultur kan deras inflytande minimeras.

      Jag menar delvis att det finns mycket i det som vi kallar aggressivitet som inte är uppenbart. Man kan betraktas som aggressiv pga att man värderar måluppfyllnad högt, för att man inte förstår eller struntar i konsekvenserna eller för att man har dålig impulskontroll för att ta några exempel.
      Alla dessa former av aggressivitet är kanske inte lämpliga att uppvärdera inom FM även om de allihop antagligen kan ge fördelar i vissa typer av strid. Utan att gå in på sidospår så tycker jag att man kan se en rejäl sammanblandning av de olika aspekterna även i det civila samhället, där t.ex. människor med främst dålig impulskontroll ses som aktiva och framgångsrika, eller där de som struntar i konsekvenserna ses som ledarämnen. Jag har också reagerat på samma sammanblandning inom FM

      Det var nog jag som var otydlig, jag tog med träningsaspekten mest för att komplettera resonemanget om hur människor agerar snabba och hot/riskfyllda situationer. Dvs att det är en kombination som ger slutresultatet och att det kan vara mer än brist på aggressivitet (eller viss typ av aggressivitet) som fäller avgörandet.

      Radera